Nicole´s Berättelse

Huvudet är som ett stort virr-varr. Vet inte vad jag tänker på, men det är alldeles för mycket ändå.
Igår ringde psykologen jag ska börja gå till för att ta dem där frågorna som är grundläggande för behandlingen.
Jättebra tänkte jag, då är vi snart igång. Men så var alltså inte fallet. Först i början av Maj fick jag en tid.
Hur ska jag stå ut? 46 dagar kvar och jag skulle behövt vara där för en vecka sedan egentligen.
Men det får ju gå, eller?

Senaste tiden har jag varit så arg. Har ibland lust att bara be människor dra åt helvete. Blir så besviken på många i min närhet. Men va fan ska man göra? Har faktiskt inte mage att bara säga till dem att jag inte vill ha dem i mitt liv, trots att jag vet att jag hade mått bättre utan dem. Ja, kommer nog inte längre på denna punkten, kanske bara ska låta det vara och se vad som händer.

Idag när jag pratade om min situation med en hyptnotisör så frågade han om jag berättat för min omgivning?
Ja, familjen och lite vänner, dem närmsta, svarade jag.
Då kom frågan som knappt någonsin existerat hittills: Hur har deras reaktion och hjälp varit?
Vääldigt blandat, sa jag. Och så är det faktiskt. Fast det är väldigt få som ens vågar prata om det.

Det är EN som faktiskt har frågat hur det går med allt. EN!! Detta är en vän som jag saknar otroligt att ha nära. Att ha nästan 60 mil mellan suger verkligen. Detta är den enda vän som jag kan prata på det där sättet med. Saknar när vi bodde i samma stad, och ibland samma hus till och med. Saknar dig, oss och vårt liv vi hade då. Camilla, är det någon som betyder något är det du fröken! Er så kjempeglad i deg vennen <3

Men i alla fall. Min terapi dem senaste dagarna har varit att måla.  Allt har blivit vitt. Möbler, väggar och lister. Dels är det en fröjd att leva i ett så ljust hem och att stå och måla i timmar och bara lyssna på en massa bra musik gör att själen verkligen får en kick! Har dessutom bytt ut lite möbler och det har blivit bra mycket bättre nu :)
Jo, kanske ska säga att detta är i den gamla lägenheten. Vi beslutade väl att bo här igen. Så min lilla etta står lite ensam just nu, tyvärr. Men ja, förvirrad och vet inte vad jag ska säga om det. Givetvis är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, men jag saknar MITT hem, mina saker och framförallt min ordning. Han har ju levt ungkarl här ett tag så ni kan ju tänka er!? ;) Men nu ska det bli ordning på torpet igen.

Finns en del jag skulle vilja dela med mig av, men det får nog vänta.
Ta hand om Er och varandra.
Glöm inte att ta vara på tiden med dem ni bryr er om,
man vet aldrig hur länge det varar <3

Det var en så händelserik och insiktsfull dag, fick så mycket värdefull information så det går knappt att tänka sig. Lärde mig så mycket nya saker om mig själv, fick svar på många frågor och kan se helheten på ett annat sätt. Nu kan man dra dem där trådarna till varandra och förstå sambandet mellan övergreppet och varför jag är som jag är som person. Skönt att veta att det inte bara är jag som är totalt störd :) 

Carl Göran Svedin, skulle vilja kalla honom min ängel faktiskt. Han höll i en fantastisk föreläsning om forskningen kring sexuella övergrepp, varför man drabbas av PTSD, ångest, etc., statistik över hur många som drabbas av de olika symptomen och allmän information kring övergrepp.
Här fick jag många svar gällande mig själv, vilket är en enorm lättnad att veta vad man ska jobba med lite extra och bara få den där förståelsen för sig själv. Att få svar på att detta är ganska naturligt och inte bara jag som är helt sinnesjuk är väldigt härligt att veta!
Om detta är ett ämne Ni är intresserade av så har Carl Göran Svedig givit ut böcker vilka kan vara väldigt läsvärda, om inget annat kan ni hitta hur mycket som helst på internet. Tveka inte på att ta hjälp från alla medel som finns, det kan göra en helt enorm skillnad för utsatta människor, och kan öka förståelsen för människor som inte är utsatta. Rekommenderar Er alla att i alla fall läsa något, det är allmänbildning det handlar om tycker jag!

Nästa människa som fick mig att totalt falla till marken var Ewa Cederstam. Vet inte hur många gånger ögonen tårades och jag bara hade lust att sätta mig i ett hörn och gråta. Hon gav så mycket av sig själv och allt satte sig så hårt i hjärtat. Hon hade en otrolig historia att berätta och det var så äkta. En föreläsning precis som den ska vara enligt mig, från hjärtat.
Våga minnas är en film av Ewa Cederstam, som handlar om hennes egen berättelse. 25 år efter våldtäkten hon blev utsatt för som 18åring, nu söker hon svar på alla frågor som hon har, för hennes minnen är helt utsuddade i många sammanhang.
I Göteborg fick vi se delar av den, men den 28 mars ska jag till Skurup för att se hela, det är inget man vill missa kan jag lova!
Gå in och kolla på folketsbio.se för att se var den visas närmst du befinner dig ;)
Om ni vill hänga med den 28 så bara säg till.

Måste nog smälta allt lite till, har massor av anteckningar men dem ligger tyvärr i bilen.
Är det något mer Ni skulle vilja veta? :)

Hoppas Ni haft en trevlig helg kära läsare!



Vi hade även samtal i smågrupper, men jag kommer inte ihåg dem två frågorna vi fick att diskutera. Ska höra vad det var så återkommer jag om det. Men det var intressant att få höra vad till exempel människor som jobbade i vården hade att säga och hur det skiljde sig från mig som utsatt. Alla har givetvis sin åsikt och ståndpunkt, men det var ändå kul.

Har tänkt på detta med maten nu. Det har egentligen varit väldigt liknande med detta som med våldtäkten, det var så svårt att hantera innan jag började prata öppet om det, men när man väl tar tag i det och accepterar det går det väldigt snabbt.
Har egentligen haft problem med maten och vikten i över ett år, men jag har bara försökt förklara det med att jag gått ner i vikt på grund av all muskelmassa jag förlorat sen jag började träna, vilket jag innerst inne har vetat att det var en ren lögn.

Men nu direkt när jag vågar göra något åt det, känner mig redo och verkligen vill, då går det mer eller mindre av sig själv. Alla fina kommentarer jag får både här och på mailen hjälper så mycket, blir alltid lika glad när jag blir så peppad och får en spark i rumpan av er. Tusen tusen tack för att ni engagerar er så mycket, supergulligt av er <3

Nu ikväll har det blivit väldigt sent för att jag stod och lagade massor av mat här hemma. Var så sugen på allt att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra, och ni kan tro att det var en grymt härlig känsla att känna så. Annars brukar jag laga det jag är minst äcklad av. Underbar skillnad helt enkelt!

Nu ska jag bara skriva lite till på min föreläsning sen är det dags att nanna.

Hoppas ni alla sover gott i dem underbara drömmarnas värld!

Igår hade jag ett långt samtal med min kära kloka syster. När vi började prata om min vikt, vilket hon själv tog upp, så sa hon "Jag tror inte ett skit på att du inte vet hur du har gått ner så mycket i vikt, eller att det bara har "hänt". Du vet mycket väl hur det blev såhär." Då började jag förklara hur situationen såg ut, hur jag tänkte och kände och hur det faktiskt hade gått till. Hon sa att hon aldrig skulle låta det gå så långt en gång till, som det gick sist jag befann mig i precis samma situation. 

Trots att jag hela tiden försökt förklara det med att "Nej jag har ingen aning om varför jag går ner i vikt, det bara hände", så har hon förstått. Det kanske alla har gjort egentligen, jag har faktiskt ingen aning. Men att höra henne säga det var så skönt, trots att jag levde i min lilla lögn så visste hon, hon såg ändå sanningen. 

Ja min lilla loppa är underbar, hennes stöd har varit fantastiskt och hon har så många kloka synsätt att dela med sig av till mig. And for that, we thank you! ;)


Oj vad det har handlat mycket om ätstörningar i bloggen sista dagarna. 
Har egentligen massa annat att skriva om, dels ska jag sammanfatta alla stora händelser i ordning bara för att se vad som faktiskt hänt, hur snabbt/långsamt det gått och ta med hur jag känt och så vid de olika tillfällena.
Vill ha det uppradat för mig egen skull. Det jobbiga här är att sätta sig ner med alla papper för att få rätt på när det faktiskt hände. Att öppna pärmen med alla papper från myndigheter brukar medföra en salig blandning av känslor. Men det är väl bara att hugga in i det egentligen, ingen annan som gör det till mig ;)

Förresten, om bara några dagar kommer det första inlägget om hur DU kan hjälpa till med något litet för att hjälpa oss sexuellt utnyttjade på något sätt!

Om du själv har någon idé eller vill få ett inlägg om Er organisation så bara hör av er! 
En gång i veckan ungefär kommer det komma ett tips på vart man kan skänka pengar, volontärarbeta eller till exempel prenumerera på en tidning, då pengarna går till organisationen. Detta ska jag försöka hålla levande så länge det bara är möjligt. Varje organisation/företag jag skriver om ska jag även försöka få med lite djupare information om. Då det givetvis är viktigt att veta vad det är dem står för, vad pengarna går till och vad dem djupast riktar in sig på. Bara som några små exempel. 

Är ni intresserade av detta når ni mig på min mail [email protected], eller kommentera ett inlägg och skriv med er mailadress så jag kan höra av mig! 

Massa grubblande fram och tillbaka. 
Men nu är det bestämt.
Snart ska jag börja på samtalsterapi på Anorexiapunkten. 
Det känns hemskt, det känns som att det låter värre än vad det är?
Hur ser verkligheten ut?

Förresten, idag så var jag i Kristianstad och min sambo lämnade en vän som också skulle göra en Gastric Bypass, och jag fick hälsa på min fina underbara vän som har gjort sin operation. Gud vad härligt det var att träffa henne!
Dock är jag inte van vid att gå upp klockan åtta, och det var inte helt lätt att dra sig upp efter hela två timmars sömn. Men det gick, och jag har haft en jättemysig dag med sambo! :)

Någon som har något tips att dela med sig av gällande viktuppgång så hade jag varit väldigt tacksam!

Det går flera dagar utan att jag varken äter eller sover.
Ibland känns det som att tankarna tar över mig, och hela min kropp.
Att leva såhär går inte, egentligen har jag vetat det länge, men att erkänna problemet för sig själv ligger ofta längre bort. Att förstå vad som verkligen är problemet.

Nej, det jobbigaste är inte vad jag har gått igenom.
Det som hände när jag va fyra är nog inte det som är det stora problemet just nu.
Absolut att det ligger till grund för allt som händer nu, men om jag då kan göra något åt min sits NU, så kanske det kan vara en stor del i min bearbetningsprocess framöver? 

Imorgon ska jag alltså till doktorn för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både med mat, tankar, sömn och allt annat förhoppningsvis. 
Det är bara att konstatera att jag kan inte leva mitt liv såhär, det är inte ett värdigt liv. 

Idag var första gången jag kände att jag faktiskt MÅSTE göra något åt det. 
Jag hittade massor av kläder jag inte använt på ca ett år, så jag var ju bara tvungen att prova dem!
Detta var så hemskt! Jag trodde inte min ögon. Fy fan vad äcklad jag blev av min egen kropp. 
Allt var i storlek XS, och jag var inte ens i närheten av att fylla ut kläderna. 
Dem som en gång satt så fint. Dem som en gång åtminstone passade. 

Helt omöjligt att hålla tårarna borta. 
Detta funkar inte längre, jag mår fan verkligen riktigt dåligt. 

Jag kan fan inte se ut såhär. Har alltid haft väldigt svårt för "för smala" tjejer, för det är inte snyggt. Och var sitter jag själv nu, hur fan ser jag själv ut? 
Detta är absolut inte självvalt, jag har försökt och verkligen kämpat med att gå upp i vikt. Men nu har jag tappat hoppet med att klara det själv, så nu får man väl få lite hjälp med det.

Imorgon bär det iaf av till doktorn, så önska mig lycka till! 


 

Ibland känns det som att jag oftare ligger vaken nätterna igenom än att jag faktiskt får sova. 
Oftast sover jag inte mer än 3-4 timmar per natt, ibland 1-2 timmar.
Ibland har det gått tre dagar utan att jag ens kunnat slumra till.

Detta är inget jag står ut med längre, det går inte att leva ett normalt liv. 
Känns så meningslöst utan någon energi, att alltid vara gnällig och trött. 
Att alltid känna sig som en värdelös sambo som inte orkar lyfta ett finger hemma. 

Innerst inne vet jag i och för sig att detta inte stämmer, egentligen.
Jag är ingen varken dålig flickvän eller sambo, men blir bara så uppgiven.
Det finns så mycket jag vill göra, men jag kan bara inte.

Så drygt och tråkigt, och jag är nog den mest ointressanta människan som finns just nu. 
Grå och tråkig!

Det enda jag vill just nu är att få EN natts sömn i alla fall! 
Hade gjort så stor skillnad! 

Någon som har något bra tips på vad man kan göra för att somna lättare?
Hade varit så tacksamt!!

Slutet av 2010 och början av 2011 började jag med mitt skrivande på allvar, det var efter jag läste en artikel i Metro, om en fyraårig tjej som hade blivit sexuellt utnyttjad av en man, vars fru höll i dagiset hon gick på. 
Det var denna kvällen jag började skriva för att försöka hjälpa. Det var då jag förstod att det är kanske inte enbart dem utsatta man kan hjälpa, deras föräldrar kanske kan finna lite hopp också!? 

Vägen härifrån var lång och smärtsam. Min sambo har varit den största hjälpen på hela vägen och jag hade aldrig varit här jag är idag utan honom. 

Under våren hände inte så mycket egentligen, det var lagom till sensommaren som den stora smällen kom. 
Då var det Polisanmälan, anmälan till Brottsoffermyndigheten, samtal till Kvinnofridslinjen och allt jobb med mig själv som gällde. Två långa månader tog det och det var otroligt smärtsamt, det kändes som det gick för snabbt och det blev bara för mycket! Under denna tiden låg jag hemma i princip varje dag, jag var arbetslös och gjorde absolut inget vettigt, förutom att möjligtvis klä på mig för att åka till Polisstationen, vilket var det mest nödvändiga. 

Allt gick så otroligt fort, det kändes som att jag knäppte med fingrarna, sen var allt över igen.  
Där satt jag med en polisanmälan som aldrig skulle leda någonstans, Brottsoffermyndigheten som aldrig prövade min ansökan, och inte heller något annat som gick min väg. 

Men jag tog mig igenom det, jag överlevde, jag fick berättat min historia och äntligen fick jag utlopp för alla dem känslor och tanknar som funnits i mig i över 18 år. 
Min familj och mina vänner fick reda på allt som hänt och då fanns det även ännu mer stöd och hjälp att få.
Bara att människor i min närhet visste om det var till stor hjälp i min process.
Slippa undanhålla, ljuga, hitta på anledningar till varför jag inte jobbade etc. 

Någon månad efter detta började jag skriva här på bloggen. Att detta skulle bli en så stor sak för mig trodde jag aldrig. Att jag skulle lägga ner all denna energin, att jag skulle tycka det var så himla roligt och att jag skulle brinna för det så som jag gör idag trodde jag inte var möjligt. 

Det var en lång väg att gå, men jag kom förbi det och har lärt mig så mycket av det. 
Jag känner en otrolig tacksamhet över att jag har fått träffa så underbara människor på vägen som har hjälpt till så otroligt mycket!

---

Under 2011 fick hela min familj och mina vänner reda på vad som hänt mig, som mål för 2012 vill jag att det ska bli betydligt fler än så. 
För mig är det ren samhällsinformation, människor måste vara medvetna om vad som händer och vad man faktiskt kan göra, i alla fall var man kan börja. Vi måste öppna ögonen för vad som verkligen sker! 
Det finns många möjligheter till att göra något litet, det behöver inte kosta något alls, det kan räcka med ett ord, en blick eller vad som helst. 
Jag kommer ha ett tema på bloggen som börjar mitten av januari som går ut på vad man kan göra för att hjälpa dem redan utsatta barnen och människorna. Här kommer finnas alla möjliga tips och jag kommer rota fram alla möjliga organisationer och företag som jobbar med denna frågan! :)
Detta är det största målet med detta året, att informera! Sen finns det givetvis massor av delmål, men dem kommer dyka upp lite då och då när jag har något att uppdatera där dem kan slinka med. 

Har ni själva några tips på något sätt att hjälpa så säg till!

Vad är era Nyårslöften, mål eller vad det nu kan vara?

Ha en jättemysig kväll!

Tänkte berätta om min profilbild, då den finns till på grund av allt detta.

Voglio ~ Posso betyder Jag vill, jag kan, på italienska.
Att skriva dettta på väggen har fått precis den effekten jag ville ha, varje gång jag ser texten så tänker jag på vad jag går igenom, vad jag har klarat och vad jag har att kämpa för!


Jag är stark! 

Hoppas att Ni alla hade en underbar dag, kväll och natt igår, och att det nya året har börjat så bra som bara är möjligt!

Hur firade Ni ert Nyår igår!?


För mig var det lugnt, en fin och mysig middag med Sambo och senare vid tolvslaget gick vi ut med alla grannar och smällde lite, drack skumpa och hade väldigt trevligt! Kvällen avslutade vi i vår trapp men hos grannen, vilket var hur mysigt som helst!


I dagarna tänkte jag summera 2011, varje år brukar jag göra en liten sammanställning av hur det föregående året har varit vad jag gjort och hur allt gått. I och med att 2011 har varit så händelserikt och viktigt för mig, kommer det blir lite djupare än vanligt.
Målen för det kommande året brukar jag också få med.
Denna sammanställningen tycker jag alla borde göra, man får se sitt eget liv från en helt annan synvinkel, och man lär sig en hel del om sig själv!

Min kommer i dagarna, så håll utkik efter den!

Ha en underbar kväll kära Ni!

Sedan jag började skriva min egen blogg har jag börjat läsa ganska många andra bloggar, som handlar om deras egna berättelser och deras egen historia som sexuellt utnyttjad.
Mitt hjärta gråter varje gång jag ser eller läser något, det är så hemskt, det är så orättvist.

Vare sig folk tror det eller inte så går det att vända. 
Det går att sätta sig själv i en annan sits än som offer. 

Även om jag fortfarande kan vara ledsen, förstörd och tycka att det är så orättvist, så älskar jag MITT liv. Jag kan känna tacksamhet för hur det har blivit i slutändan, tackamhet för att jag har fått träffa så många helt underbara människor tack vare detta och allt underbart fint stöd jag fått från alla möjliga håll! 

Trots smärtan och orättvisan så har jag mer att vara glad än ledsen för. 
Såhär i efterhand så mår jag i så mycket större utsträckning bra än dåligt och jag lever ett fantastiskt roligt, kärleksfullt och glatt liv. 

Även om jag ibland skriver att jag är ledsen, får smärre sammanbrott, panikattacker och så vidare, så händer detta väldigt sällan i jämförelse till hur ofta jag mår bra. 

För att jag själv ska försöka må ännu bättre har jag nu köpt på mig sju böcker som handlar om allt mellan feng shui och andlig vägledning. Feng shui som rensar bort överflödiga känslor och tankar som sitter långt inne, som gör att jag får bort sånt som jag bara tänker på i det undermedvetna, och andra böcker som man får jobba med ordentligt, små saker i vardagen, så som tankesätt och handling i vissa situationer. Exakt vilka böcker det är får ni se om några dagar när jag har fått hem dem :) 

Det är det största målet för 2012, nu är det dags att ta tag i detta ordentligt, att i alla fall göra så gott jag bara kan. Det är bara jag som kan få mig själv att må helt bra, ingen annan. Och detta börjar nu! 

Har Ni några tips på böcker, övningar eller vad som helst för att må bra, bättre självförtroende eller vad som helst som får en att må bra? :) 

Ha en bra och härlig kväll fina människor! 

Paniken växer.
Hjärnan slutar fungera.
Tårarna börjar rinna. 
Kroppen skakar. 
Tankarna försvinner. 
Hela jag försvinner.
Allt är som bortblåst. 

Blicken blir helt tom.
Jag sitter fast. 
Slutar gråta.
Kroppen är helt still.

Ber så hemskt mycket om ursäkt att det var så himla längesen, men jag har legat hemma och varit sjuk hela veckan. Dock så har jag fått mycket annat gjort, och många drömmar har blivit sanna :) 
Tyvärr kan jag inte avslöja detta riktigt än, men inom en väldigt snar framtid kommer ni få veta.

Det enda jag kan säga är att två av dessa saker har varit dem två största drömmarna för mig väldigt väldigt länge, och det ska bli helt galet nu när dem blir min verklighet!  

Det känns så stort och jag blir stum av bara tanken! ;)

Tack alla ni som gjort detta möjligt, och hjälpt mig på vägen. 
Utan Er hade detta inte varit möjligt! <3

Det händer forfarande att jag skyller allt på mig själv, senast i förrgår fick jag ett litet sammanbrott, igen.
Jag kan fortfarande känna att det är mitt fel, att jag får skylla mig själv. 
Då frågade Sambo om jag tyckte att det var andra utsattas fel också?

Då kom floderna av tårar och jag förstod så fel jag hade.
Jag hade aldrig någonsin fått för mig att säga att det var någon utsatt människas fel, framförallt inte ett barn.

Kom på mig själv här, det är faktiskt så mycket lättare att komma fram till ett vettigt svar när jag tänker på hur jag ser saker utifrån. I detta fallet var det hemskt när jag tänkte på det, jag kände mig genast som en riktigt hemsk människa när jag tänkte mig in i andras situation. 

Senaste tiden har jag distansierat det så mycket att det har varit en period där jag faktiskt inte har kunnat känna något alls med detta. Jag har varit lite halvhängig, men jag har inte känt något alls.
Knappt tänkt på det bara..

Det känns som att jag aldrig kommer någonstans, inte med mig själv, inte med detta. 
Samtidigt som jag känner mig som en klokare människa, för varje dag! 
Lär mig att se saker på ett nytt sätt hela tiden, och jag tänker annorlunda på allt. 

Igår var en dag att minnas, på riktigt! Jag hade en hemma-dag, och undermedvetet så tänkte jag nog betydligt mer än vanligt. Och för en gångs skull fick jag bara kloka svar på mina frågor, jag resonerade med mig själv på ett helt fantastiskt sätt, som jag aldrig varit med om. 

Blev helt lugn och harmonisk i hela kroppen och jag lovade mig själv att alltid tänka i dem banorna, även sådana dagar när allt är jobbigt och tråkigt. 
Vi får se hur det går, och hoppas på det bästa! 

Vill bara påminna Er om att livet är fullständigt underbart, men det är upp till en själv vad man gör av sin chans!

Ha en trevlig och mysig kväll mitt i vinterkylan!

Imorse fick jag ett meddelande som gjorde mig enormt glad och lyfte upp hela min dag totalt! 

Idag fick jag några väldigt intressanta frågor, som jag tänkte försöka ge mig på att svara på. Det är ganska invecklat och jag vet väl egentligen inte helt vad jag ska svara, men jag försöker.

Frågorna löd såhär:
Trodde du att det var möjligt att ha ett förhållande efter detta, eller ens ha en relation till en man?
Trodde du att du skulle må så dåligt att du ens skulle kunna fungera i samhället? 

Att jag ens skulle kunna lita på en människa av det manliga könet var för mig som liten helt otänkbart, ännu mindre att jag någonsin skulle låta någon behandla mig sådär igen och att lita på någon kändes omöjligt. 
Under tiden som han våldtog mig sa han: "Alla gör detta, till och med dina egna föräldrar."
Min uppfattning av detta var att alla gjorde det på det sätt som han gjorde.
Och därför tyckte jag genast att alla män var lika äckliga och avskyvärda. 
Framförallt så blev jag väldigt arg på alla män som jag kände, för jag tyckte att dem var ju lika vidriga som honom.

Egentligen så tog det ganska lång tid innan jag ens kom på att det behövde inte vara så det gick till, och även om jag kom på det till slut, så har jag haft väldigt svårt att släppa dem tankarna, det hat och dem känslorna kring allt som har med män att göra. 

Det som gjorde att detta förvärrades något enormt var att min första seriösa pojkvän var otrogen mot mig otaliga gånger, och återigen var tilliten till män förstörd. På ett annat sätt visserligen, men det lades bara på hög, och hatet blev ganska mycket starkare och det kändes så mycket svårare att känna någon som helst tillit. 

Alla dessa saker har försvårat mitt förhållande nu väldigt mycket. Även om jag litar på min sambo fullt ut, så finns det ofta saker som jag blir osäker på, tack vare mina tidigare erfarenheter.
Vilket är så ledsamt, det är så fel att han som är så fin och bra ska behöva lida för att det finns andra som är som dem är. 

När jag var ganska liten, säg allt mellan 5-13 år gammal, så tänkte jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle ha sex med någon, jag skulle aldrig låta en man röra mig, jag skulle aldrig låta någon förstöra mig igen. 

För att klargöra detta direkt, egentligen så sammankopplar jag inte frivilligt sex med våldtäkten över huvudtaget. Det är två så vitt skilda saker som något kan bli för mig. 
Men givetvis, ibland kan det vara svårt att ha sex, även om man vill och om det är med den personen man älskar mest i världen, så går det bara inte. Det känns bara fel. 

Tror att jag har fått med det mesta av mina tankar och känslor i denna frågan, men hör av Er om det skulle vara något mer ni undrar över, och kom ihåg att det finns inga frågor som är varken för stora, för små, dumma eller känsliga. Tycker bara att det är skönt med frågor, ofta är det sånt man inte själv ägnat så många tankar åt. 

Om hur jag trodde att jag skulle fungera i samhället. Väldigt svårt att svara på, för jag har inte tänkt på det alls innan jag blev vuxen och inte så mycket därefter heller egentligen. 

Det har varit naturligt för mig att stanna hemma från jobb och skola om detta har blivit på tok för jobbigt. Sådana dagar när man knappt orkar öppna ögonen, då har jag inte känt att jag haft något val. 
Och detta har i perioder varit en av dem svåraste sakerna för mig, för givetvis vill jag kunna sköta mitt liv, jobb, skola, vänner och allt som tillhör.
Att behöva ringa till chefen och säga att man inte kan jobba har jag alltid tyckt har varit lika pinsamt, det har varit mitt stora misslyckande, att inte kunna sköta mig. Att inte kunna göra något som alla andra vuxna människor i denna världen ska kunna klara av, och ännu värre, alla andra, förutom jag klarar av det också. 

Detta är väl den största delen av hur man klarar sig i samhället, för övrigt är allt nog ganska normalt tror jag. 
Alla har väl sina egna saker. Ibland kan jag låsa in mig i en vecka, utan att ha någon som helst kontakt med någon. Och sen gör man precis vad man känner för, utan att behöva bry sig.
Detta är nog vanligare än vad man tror, och jag tycker att alla borde prova på det.
Ta en hel dag till att ha långtråkigt, man lär sig mycket mer än man tror! 

Ha en trevlig helg och ta hand om Er!

Det finns nu en mail till bloggen, dit ni kan höra av er vad det än gäller, fråga precis vad ni själva vill, eller om ni har något önskemål om vad jag ska skriva. 

[email protected]  

Ha en trevlig kväll alla fina människor!

I allt detta tråkiga och jobbiga så finns det otroligt många positiva saker, människor och händelser.
Allt det positiva som kommer ur det är det som man får suga åt sig ordentligt och ta tillvara på.
Det kan vara allt från litet till stort, det spelar ingen roll, det kan göra en sån enorm skillnad ändå.

Tänkte börja med mina samtal till Kvinnofridslinjen. Första gången jag ringde dit fick jag prata med en helt fantastisk kvinna som heter Pia. Det var hon som satte igång tankarna om Polisanmälan, hon gav mig ett enormt stöd och det kändes så rätt att få prata med just henne. 
Egentligen så var jag väldigt skeptisk till att ringa dit, men tack vare sambon så satte jag mig ner och bara gjorde det. Det var nämligen han som satte sig och letade upp nummer och bara sa till mig att nu skulle jag göra det.
Men Pia har en stor plats i mitt hjärta, och jag kommer aldrig glömma hur mycket som lossnade tack vare henne! 
Jag hoppas så innerligt att få möjligheten att träffa henne någon gång, det hade verkligen varit så stort för mig!

Min sambo, ja, jag vet inte ens var jag ska börja. Han har stått ut med så mycket och han har han alltid funnits där för mig. Han har tröstat mig dagar och nätter igenom, han har hållt min hand, torkat mina tårar, varit med överallt, alltid. Det är tack vare honom och hans stöd att jag ens vågat berätta min historia. 
Jag blir alltid så rörd av att tänka på det, och det slutar alltid med att jag sitter och gråter som ett barn, men allt detta är tack vare honom, och jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog för det. 
Det kommer jag alltid att älska honom för, och ha en enorm respekt för. Att offra så mycket för en annan människa som han har gjort är så stort för mig. Tack Sambo! <3

Min familj och mina vänner, bara att veta att man alltid kan ringa är en djup lättnad. Att ni finns där, har tid till något som detta, har tid till mig. Ert stöd gör sån skillnad, och jag är så tacksam till att ni alla, var och en, är som ni är, att ni är just NI! Tack för allt mina nära och kära!

Hela denna händelsen har gjort mig till den jag är idag, den har gjort mig starkare och jag har lärt mig så mycket på vägen. Givetvis är jag inte det minsta glad eller tacksam för det som hänt, men jag är så lyckligt lottad som haft många underbara människor i min omgivning som hjälp mig igenom detta. 
Hade jag fått välja hade jag gjort detta ogjort, utan tvekan.
Men i och med att det inte är möjligt har man inget annat val än att göra det bästa av det. Och det kommer jag alltid att göra. 
En liten början är denna bloggen, att stå upp för mig själv, berätta min historia, informera människor om att detta händer, på riktigt, till och med här i Sverige. I vår lilla oskyldiga värld. 

Detta händer här, nu, hela tiden. Bland oss alla.
Sluta blunda och se det för vad det är.

Bara för att det kändes som att jag kommit ur det värsta, hårdaste och mest psykiskt jobbiga,
så fick jag smärre sammanbrott igår såklart. 
Visserligen så pratade jag med min sambo i förrgår om att jag tyckte att det kändes som allt hade gått för fort. 
Det hade inte hunnit ifatt mig, och jag var inte ens med i svängarna längre. 

Från det att i tre månader sitta i samtal med Polisen, vara på Polisstationen, Brottoffermyndigheten, ha kontakt med Kvinnofridslinjen och andra organisationer för både kvinnor och sexuellt utnyttjade.
Till att den dagen när jag fick besked från Brottsoffermyndigheten att jag fick avslag, och där och då, så är det bara att sätta igång med allt. 
För då SKA ju allt vara över.

Den senaste tiden har jag känt att orken försvunnit lite ur mig igen, jag har inte haft lust, inte orkat och framförallt inte velat.
Plugget är det som blivit mest lidande av detta, och igår blev jag så besviken på mig själv bara för att jag skickade in en enligt mig grymt dålig uppgift, tack vare att jag inte orkat göra något åt det.

Ringde då min sambo, grät och frågade varför jag inte klarar av något här i livet.
Varför är det bara jag som är dålig nog att inte klara av det jag tar på mig?
Varför kan jag inte vara stark nog att bara komma över detta?

Och återigen satt jag och klankade ner på mig själv, och allt blev mitt fel igen.
I efterhand är allt så dumt. Det blir så fel. 
Han uppfattade det som att jag skällde på honom, och han sa att han inte hade någon lust att komma hem från jobbet längre. 
Och så blev det mitt fel igen.

Hur är det ens möjligt att man lägger över precis ALLT på sig själv?

När han sen kom hem så satt han och kramade om mig i soffan, tröstade mig och pratade med mig.
Allt var ett dumt missförstånd, det förstod vi båda två, men varför blir det alltid så?
Att man låter det gå till brytpunkten och huvudet exploderar, tårarna forsar och helt plötsligt känner man sig både förstörd och som en femåring som bara vill krypa upp i knät, bli tröstad och omkramad. 

Först försökte jag förklara för honom att jag trodde att detta var över nu, jag hoppades att jag skulle gått igenom det där för sista gången, men då förklarade han snabbt för mig att han visste att det inte var slut, inte på långa vägar, det skulle komma många fler sammanbrott, för detta är inte något som bara försvinner, bara för att allt annat är avklarat. 
Och han har väl rätt i det han säger, antar jag. 


Finns det något speciellt NI undrar över, vill fråga eller vad som helst? 
Skicka bara iväg en liten kommentar så gör jag vad jag kan för att svara på det! 

Ha en trevlig kväll!