Några frågor
Idag fick jag några väldigt intressanta frågor, som jag tänkte försöka ge mig på att svara på. Det är ganska invecklat och jag vet väl egentligen inte helt vad jag ska svara, men jag försöker.
Frågorna löd såhär:
Trodde du att det var möjligt att ha ett förhållande efter detta, eller ens ha en relation till en man?
Trodde du att du skulle må så dåligt att du ens skulle kunna fungera i samhället?
Att jag ens skulle kunna lita på en människa av det manliga könet var för mig som liten helt otänkbart, ännu mindre att jag någonsin skulle låta någon behandla mig sådär igen och att lita på någon kändes omöjligt.
Under tiden som han våldtog mig sa han: "Alla gör detta, till och med dina egna föräldrar."
Min uppfattning av detta var att alla gjorde det på det sätt som han gjorde.
Och därför tyckte jag genast att alla män var lika äckliga och avskyvärda.
Framförallt så blev jag väldigt arg på alla män som jag kände, för jag tyckte att dem var ju lika vidriga som honom.
Egentligen så tog det ganska lång tid innan jag ens kom på att det behövde inte vara så det gick till, och även om jag kom på det till slut, så har jag haft väldigt svårt att släppa dem tankarna, det hat och dem känslorna kring allt som har med män att göra.
Det som gjorde att detta förvärrades något enormt var att min första seriösa pojkvän var otrogen mot mig otaliga gånger, och återigen var tilliten till män förstörd. På ett annat sätt visserligen, men det lades bara på hög, och hatet blev ganska mycket starkare och det kändes så mycket svårare att känna någon som helst tillit.
Alla dessa saker har försvårat mitt förhållande nu väldigt mycket. Även om jag litar på min sambo fullt ut, så finns det ofta saker som jag blir osäker på, tack vare mina tidigare erfarenheter.
Vilket är så ledsamt, det är så fel att han som är så fin och bra ska behöva lida för att det finns andra som är som dem är.
När jag var ganska liten, säg allt mellan 5-13 år gammal, så tänkte jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle ha sex med någon, jag skulle aldrig låta en man röra mig, jag skulle aldrig låta någon förstöra mig igen.
För att klargöra detta direkt, egentligen så sammankopplar jag inte frivilligt sex med våldtäkten över huvudtaget. Det är två så vitt skilda saker som något kan bli för mig.
Men givetvis, ibland kan det vara svårt att ha sex, även om man vill och om det är med den personen man älskar mest i världen, så går det bara inte. Det känns bara fel.
Tror att jag har fått med det mesta av mina tankar och känslor i denna frågan, men hör av Er om det skulle vara något mer ni undrar över, och kom ihåg att det finns inga frågor som är varken för stora, för små, dumma eller känsliga. Tycker bara att det är skönt med frågor, ofta är det sånt man inte själv ägnat så många tankar åt.
Om hur jag trodde att jag skulle fungera i samhället. Väldigt svårt att svara på, för jag har inte tänkt på det alls innan jag blev vuxen och inte så mycket därefter heller egentligen.
Det har varit naturligt för mig att stanna hemma från jobb och skola om detta har blivit på tok för jobbigt. Sådana dagar när man knappt orkar öppna ögonen, då har jag inte känt att jag haft något val.
Och detta har i perioder varit en av dem svåraste sakerna för mig, för givetvis vill jag kunna sköta mitt liv, jobb, skola, vänner och allt som tillhör.
Att behöva ringa till chefen och säga att man inte kan jobba har jag alltid tyckt har varit lika pinsamt, det har varit mitt stora misslyckande, att inte kunna sköta mig. Att inte kunna göra något som alla andra vuxna människor i denna världen ska kunna klara av, och ännu värre, alla andra, förutom jag klarar av det också.
Detta är väl den största delen av hur man klarar sig i samhället, för övrigt är allt nog ganska normalt tror jag.
Alla har väl sina egna saker. Ibland kan jag låsa in mig i en vecka, utan att ha någon som helst kontakt med någon. Och sen gör man precis vad man känner för, utan att behöva bry sig.
Detta är nog vanligare än vad man tror, och jag tycker att alla borde prova på det.
Ta en hel dag till att ha långtråkigt, man lär sig mycket mer än man tror!
Ha en trevlig helg och ta hand om Er!
Frågorna löd såhär:
Trodde du att det var möjligt att ha ett förhållande efter detta, eller ens ha en relation till en man?
Trodde du att du skulle må så dåligt att du ens skulle kunna fungera i samhället?
Att jag ens skulle kunna lita på en människa av det manliga könet var för mig som liten helt otänkbart, ännu mindre att jag någonsin skulle låta någon behandla mig sådär igen och att lita på någon kändes omöjligt.
Under tiden som han våldtog mig sa han: "Alla gör detta, till och med dina egna föräldrar."
Min uppfattning av detta var att alla gjorde det på det sätt som han gjorde.
Och därför tyckte jag genast att alla män var lika äckliga och avskyvärda.
Framförallt så blev jag väldigt arg på alla män som jag kände, för jag tyckte att dem var ju lika vidriga som honom.
Egentligen så tog det ganska lång tid innan jag ens kom på att det behövde inte vara så det gick till, och även om jag kom på det till slut, så har jag haft väldigt svårt att släppa dem tankarna, det hat och dem känslorna kring allt som har med män att göra.
Det som gjorde att detta förvärrades något enormt var att min första seriösa pojkvän var otrogen mot mig otaliga gånger, och återigen var tilliten till män förstörd. På ett annat sätt visserligen, men det lades bara på hög, och hatet blev ganska mycket starkare och det kändes så mycket svårare att känna någon som helst tillit.
Alla dessa saker har försvårat mitt förhållande nu väldigt mycket. Även om jag litar på min sambo fullt ut, så finns det ofta saker som jag blir osäker på, tack vare mina tidigare erfarenheter.
Vilket är så ledsamt, det är så fel att han som är så fin och bra ska behöva lida för att det finns andra som är som dem är.
När jag var ganska liten, säg allt mellan 5-13 år gammal, så tänkte jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle ha sex med någon, jag skulle aldrig låta en man röra mig, jag skulle aldrig låta någon förstöra mig igen.
För att klargöra detta direkt, egentligen så sammankopplar jag inte frivilligt sex med våldtäkten över huvudtaget. Det är två så vitt skilda saker som något kan bli för mig.
Men givetvis, ibland kan det vara svårt att ha sex, även om man vill och om det är med den personen man älskar mest i världen, så går det bara inte. Det känns bara fel.
Tror att jag har fått med det mesta av mina tankar och känslor i denna frågan, men hör av Er om det skulle vara något mer ni undrar över, och kom ihåg att det finns inga frågor som är varken för stora, för små, dumma eller känsliga. Tycker bara att det är skönt med frågor, ofta är det sånt man inte själv ägnat så många tankar åt.
Om hur jag trodde att jag skulle fungera i samhället. Väldigt svårt att svara på, för jag har inte tänkt på det alls innan jag blev vuxen och inte så mycket därefter heller egentligen.
Det har varit naturligt för mig att stanna hemma från jobb och skola om detta har blivit på tok för jobbigt. Sådana dagar när man knappt orkar öppna ögonen, då har jag inte känt att jag haft något val.
Och detta har i perioder varit en av dem svåraste sakerna för mig, för givetvis vill jag kunna sköta mitt liv, jobb, skola, vänner och allt som tillhör.
Att behöva ringa till chefen och säga att man inte kan jobba har jag alltid tyckt har varit lika pinsamt, det har varit mitt stora misslyckande, att inte kunna sköta mig. Att inte kunna göra något som alla andra vuxna människor i denna världen ska kunna klara av, och ännu värre, alla andra, förutom jag klarar av det också.
Detta är väl den största delen av hur man klarar sig i samhället, för övrigt är allt nog ganska normalt tror jag.
Alla har väl sina egna saker. Ibland kan jag låsa in mig i en vecka, utan att ha någon som helst kontakt med någon. Och sen gör man precis vad man känner för, utan att behöva bry sig.
Detta är nog vanligare än vad man tror, och jag tycker att alla borde prova på det.
Ta en hel dag till att ha långtråkigt, man lär sig mycket mer än man tror!
Ha en trevlig helg och ta hand om Er!
Kommentarer
Trackback
