Reaktioner


Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner från mitt förra inlägg. Jag står för det jag skrivit och håller fast vid det, inget jag ångrar eller ens funderar på att ta bort. Bara så ni vet. 

Men jag har bestämt mig för att verkligen försöka ta tag i det nu och komma iväg till en psykolog, vet att jag verkligen behöver få ut all ilska, irritation och hat. 
Vill inte att det ska vara som det är nu, vill bara må bra och inte behöva tänka på all annan skit. Det gör mig helt galen. Det gör att jag blir en helt annan person. Att vara såhär hatisk och arg är jag verkligen inte van vid, det brukar vara helt tvärtom, och så ska det bli igen. 

Igår kom jag att tänka på en sak, när jag var liten var jag som sagt väldigt arg och kunde få sjuka raseriutbrott vilket givetvis gjorde alla i min närhet ledsna, besvikna och arga. Då var det en person som frågade mig om jag tyckte om att göra personerna i min närhet illa? Och detta har satt sig något enormt i mitt huvud. När han frågade mig detta var jag 13 år, alltså 10 år sedan. Men jag har mått så dåligt över att någon ens trodde att jag gjorde det för att jag ville det. Det var det enda sättet för mig att ens nå ut till någon alls. 
Han vet inget än idag, men jag funderar starkt på att berätta för honom för att få honom att förstå. Han har stått mig väldigt nära i säkert 15 år snart, så han om någon förtjänar väl att veta? 

Varje dag önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Ändra allt till något mycket ljusare och mer kärleksfullt, göra rätt för mig och få människor i min närhet att må så mycket bättre än så som det blev i min barndom. Inte vara så krävande som jag var, bara vara en normal unge. 
Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra? 



Facebook


Tänkte berätta för er att jag har gått och blivit så modern att jag har Facebook som kopplad till bloggen.
Där kan man även ställa frågor och chatta för ännu snabbare svar.

Nicoles Berättelse heter jag.

Ses där! :)

BUP

Ber om ursäkt för att det tagit lång tid sedan jag skrev, men det har varit väldigt händelserikt sista tiden.

Innan  jag börjar skriva om mina besök på BUP, tänkte jag berätta att jag skickade iväg en ansökan till Brottsoffermyndigheten angående Skadestånd.
Redan efter några veckor fick jag ett brev där det stod att dem inte prövar min ansökan.
Anledningen till detta är att deta har gått mer än tre år efter brottet utförts till idag.

Det var oerhört jobbigt att få det beskedet. Det kändes som att det var min sista chans till någon typ av upprättelse, att jag någon stans skulle få rätt på min sida.
Det var nämligen så att Gärningsmannen inte var straffmyndig då detta hände, vilket gjorde att Polisanmälan blev nerlagt direkt.

Att veta att det är omöjligt att någonsin få någon typ av upprättelse är det värsta, att veta att han aldrig kommer få något straff för det brott han begått, det känns bara så konstigt och jag blir helt tom på ord när jag ska försöka förklara min känsla, det är faktiskt helt omöjligt. 
Eller egentligen så blir jag givetvis ledsen, men fortfarande tom på ord. 

Med detta vill jag verkligen uppmana alla andra utsatta till att ta tag i det så fort ni bara kan. 
Upprättelsen tror jag är en väldigt stor del av bearbetningsprocessen och till exempel en Polisanmälan kan göra så himla mycket på vägen. När jag hade gjort min PM var jag för första gången på flera månader lugn, harmonisk och glad, för jag visste att jag hade gjort allt jag kunde, hur det än skulle sluta så var jag nöjd! 
Sen är jag väl medveten om att alla har sina olika tillvägagångssätt, men det är det bästa tipset jag har att ge!


BUP

Det var en kväll när hela familjen satt hemma, då sprack min bubbla. Och det var då jag berättade för mina föräldrar. Men hela sanningen kom inte fram, han sa att han skulle döda mig om jag någonsin berättade för någon, så jag berättade så mycket som jag på något sätt tyckte var okej.
Och helt ärligt som kommer jag inte ihåg riktigt vad jag berättade, men något i stil med att han hade tafsat och försökt ta av mig byxorna. Vi satt och pratade länge den kvällen, jag, mamma och pappa.
Dagen efter ringde dem och bokade in ett möte på BUP i Ängelholm. Så värst mycket kommer jag inte ihåg från dem mötena, men jag vet att vi satt mest och skrev på små lappar och jag fick rita mycket teckningar och så. 

Dem frågade ofta om det inte var något mer som hade hänt, men jag höll fasaden uppe ganska bra, mycket för att jag var så rädd att alla skulle bli arga på mig, för det var väl jag som hade gjort fel!?
På ett av mötena fick jag skriva en lapp där jag skulle försöka förklara vad han hade gjort, och jag skrev:
"Så man gör barn"

Den ena psykologen, som hette Maria kommer jag ihåg, hon frågade om hon fick läsa upp det högt, jag velade mellan ja och nej, jag ville inte att någon skulle få veta min egna hemlighet, men till slut så hör jag bara hur hon säger det högt.

Paniken blev total i hela mig, jag storgrät. Mamma satt till höger om mig och jag stack in mitt lilla huvud under hennes arm och fortsatte gråta, och skämmas.
En stor anledning till att jag skämdes var att jag tyckte det var så pinsamt så som jag skrev på lappen, det var "fel" skrivit av mig, det lät så konstigt och det var dåligt formulerat.

Den lappen har jag skämts för ända tills nu egentligen. När jag för första gången berättade detta för någon, som blev min sambo så storgrät jag igen, och även denna gången för att det var lite pinsamt, samtidigt som jag förstod att, men va fan, jag var sex år gammal. Vad skulle jag göra egentligen? Man har inte någon möjlighet att få ut det på något annat sätt, det är omöjligt. 

Egentligen så tror jag inte att vi fick ut något alls av att gå där, dem fick inte reda på något mer än jag berättade där hemma, och efter dem mötena så pratade vi aldrig mer om det i min barndom. 
Det var bara som bortblåst, det fanns inte längre. 
Ända fram till denna sommaren 2011, då började helvetet mer eller mindre igen. 

Angående min lapp som jag skrev, som lästes högt. Det jag kan tycka är väldigt konstigt var att ingen reagerade på vad som stod där. Tänk om dem hade grävt lite mer i just det där. Och dem orden, blandat med min reaktion, jag kan bara tycka att dem borde förstått. 

Även om jag inte haft någon jättebra erfarenhet av BUP så uppmanar jag ALLA att gå dit med sina barn, om dem har blivit utsatta för något, om dem mår dåligt, om dem är mobbade eller vad det än är. Dem är väldigt professionella och dem vet vad dem gör. Det var svårt att hjälpa mig för jag släppte in inte någon, men dem kan göra underverk, så ta till hjälpen som finns, dem finns där av en anledning! 


Hoppas Ni haft en bra helg!
Ses snart igen hoppas Jag!


Grundskolan

Flera gånger i barndomen hände det att han som utsatte mig för våldtäkten försökte ta kontakt med mig på olika sätt, då vi fortfarande bodde nästan grannar och gick på samma skola fram till och med att han slutade nian, så såg man varandra ganska många gånger vilket gjorde att jag aldrig riktigt kom ifrån varken händelsen eller honom.

I och med att vi gick på samma skola vantrivdes jag varje dag, orkade inte se honom mer än nödvändigt och jag ville absolut inte att han skulle se mig. Det hände väldigt ofta att jag sjukanmälde mig för jag hade inte ork eller lust till något. Detta hängde med i väldigt många år efter, och även än idag.
Mina föräldrar sa ofta att jag var en liten hypokondriker. Det var alltid nya ursäkter till att slippa gå i skolan och när det var slut på dem vanliga anledningarna så kom dem mest konstiga undanflykterna till att jag skulle slippa.
 
Trots att vi gick i olika korridorer i olika delar av skolan hade alla elever lektioner över allt, och matsalen låg i mitten ungefär, då vi nästan alltid åt samtidigt var lunchen den mest ångestfyllda tiden i skolan. Efterhand som jag blev lite äldre och började lägga märke till att han alltid satt och åt själv utstött från dem andra blev jag allt starkare och mer trygg i mig själv. Ibland kunde jag gå förbi honom och skratta inombords, vem förlorade i det långa loppet?
Detta gjorde enormt mycket på mitt självförtroende just då och det var en skön känsla för mig.

Det var även en gång när jag gick i låg- eller mellanstadiet, då hade man hemkunskap, och det rummet låg i högstadiekorridoren. När vi gick ut därifrån så kom han fram till mig, frågade vad vi hade bakat och om han fick smaka. Han satte sig på huk och försökte dra ner mig i sitt knä, jag slet mig blygsamt bort därifrån och pep fram ett ynkligt: Nej. Halvsprang därifrån och kände lite lätt lycka och lättnad, det kändes som att jag klarade mig undan något som hade med honom att göra, att jag sade ifrån och att jag faktiskt hade visat honom något, nu när jag var gammal nog att göra det.



Dela gärna med Er av era tankar, känslor och funderingar!
Är Du utsatt eller känner någon som är det, hör gärna av Er vad det än gäller, kommer göra allt jag kan för att hjälpa till!

Ha en trevlig helg och Välkommen tillbaka för att läsa ett inlägg om när jag gick till BUP vid 6 års ålder, en tolkning från ett barns synvinkel och mitt första steg att berätta för mina föräldrar.


RSS 2.0