Grundskolan
Flera gånger i barndomen hände det att han som utsatte mig för våldtäkten försökte ta kontakt med mig på olika sätt, då vi fortfarande bodde nästan grannar och gick på samma skola fram till och med att han slutade nian, så såg man varandra ganska många gånger vilket gjorde att jag aldrig riktigt kom ifrån varken händelsen eller honom.
I och med att vi gick på samma skola vantrivdes jag varje dag, orkade inte se honom mer än nödvändigt och jag ville absolut inte att han skulle se mig. Det hände väldigt ofta att jag sjukanmälde mig för jag hade inte ork eller lust till något. Detta hängde med i väldigt många år efter, och även än idag.
Mina föräldrar sa ofta att jag var en liten hypokondriker. Det var alltid nya ursäkter till att slippa gå i skolan och när det var slut på dem vanliga anledningarna så kom dem mest konstiga undanflykterna till att jag skulle slippa.
Trots att vi gick i olika korridorer i olika delar av skolan hade alla elever lektioner över allt, och matsalen låg i mitten ungefär, då vi nästan alltid åt samtidigt var lunchen den mest ångestfyllda tiden i skolan. Efterhand som jag blev lite äldre och började lägga märke till att han alltid satt och åt själv utstött från dem andra blev jag allt starkare och mer trygg i mig själv. Ibland kunde jag gå förbi honom och skratta inombords, vem förlorade i det långa loppet?
Detta gjorde enormt mycket på mitt självförtroende just då och det var en skön känsla för mig.
Det var även en gång när jag gick i låg- eller mellanstadiet, då hade man hemkunskap, och det rummet låg i högstadiekorridoren. När vi gick ut därifrån så kom han fram till mig, frågade vad vi hade bakat och om han fick smaka. Han satte sig på huk och försökte dra ner mig i sitt knä, jag slet mig blygsamt bort därifrån och pep fram ett ynkligt: Nej. Halvsprang därifrån och kände lite lätt lycka och lättnad, det kändes som att jag klarade mig undan något som hade med honom att göra, att jag sade ifrån och att jag faktiskt hade visat honom något, nu när jag var gammal nog att göra det.
Dela gärna med Er av era tankar, känslor och funderingar!
Är Du utsatt eller känner någon som är det, hör gärna av Er vad det än gäller, kommer göra allt jag kan för att hjälpa till!
Ha en trevlig helg och Välkommen tillbaka för att läsa ett inlägg om när jag gick till BUP vid 6 års ålder, en tolkning från ett barns synvinkel och mitt första steg att berätta för mina föräldrar.
I och med att vi gick på samma skola vantrivdes jag varje dag, orkade inte se honom mer än nödvändigt och jag ville absolut inte att han skulle se mig. Det hände väldigt ofta att jag sjukanmälde mig för jag hade inte ork eller lust till något. Detta hängde med i väldigt många år efter, och även än idag.
Mina föräldrar sa ofta att jag var en liten hypokondriker. Det var alltid nya ursäkter till att slippa gå i skolan och när det var slut på dem vanliga anledningarna så kom dem mest konstiga undanflykterna till att jag skulle slippa.
Trots att vi gick i olika korridorer i olika delar av skolan hade alla elever lektioner över allt, och matsalen låg i mitten ungefär, då vi nästan alltid åt samtidigt var lunchen den mest ångestfyllda tiden i skolan. Efterhand som jag blev lite äldre och började lägga märke till att han alltid satt och åt själv utstött från dem andra blev jag allt starkare och mer trygg i mig själv. Ibland kunde jag gå förbi honom och skratta inombords, vem förlorade i det långa loppet?
Detta gjorde enormt mycket på mitt självförtroende just då och det var en skön känsla för mig.
Det var även en gång när jag gick i låg- eller mellanstadiet, då hade man hemkunskap, och det rummet låg i högstadiekorridoren. När vi gick ut därifrån så kom han fram till mig, frågade vad vi hade bakat och om han fick smaka. Han satte sig på huk och försökte dra ner mig i sitt knä, jag slet mig blygsamt bort därifrån och pep fram ett ynkligt: Nej. Halvsprang därifrån och kände lite lätt lycka och lättnad, det kändes som att jag klarade mig undan något som hade med honom att göra, att jag sade ifrån och att jag faktiskt hade visat honom något, nu när jag var gammal nog att göra det.
Dela gärna med Er av era tankar, känslor och funderingar!
Är Du utsatt eller känner någon som är det, hör gärna av Er vad det än gäller, kommer göra allt jag kan för att hjälpa till!
Ha en trevlig helg och Välkommen tillbaka för att läsa ett inlägg om när jag gick till BUP vid 6 års ålder, en tolkning från ett barns synvinkel och mitt första steg att berätta för mina föräldrar.
Kommentarer
Trackback
