Dietist
Har jag glömt berätta att jag börjat gå till en dietist?
Ska i alla fall gå där ca en gång i månaden och har intensiva läxor mellan besöken!
Och nu måste man ju sköta sig för nu är där någon som tittar igenom Matdagboken och håller koll.
Lite läskigt, men roligt.
Vi får väl se vad hon säger i mitten av oktober när vi ska ses nästa gång, då börjar även vägningen, så jag får väl tjocka till mig lite innan dess. :)
Har även fått i läxa att slänga min våg...
Usch!!
Det var nog det jag var mest rädd för men det ska hända innan jag ska dit igen, frågan är bara när. Det ska nog gå bra, kanske. Vi får se ;)
Nu ska jag mysa ner mig med katten, vi behöver båda en massa kärlek! <3
Vårdcentralen
Jo, den där läkaren på Planteringens Vårdcentral...
GÅ ALDRIG DIT!! Någonsin.
Inte en enda gång har jag varit helt nöjd efter ett besök där.
Nu sist fick jag en läkare som pratade väldigt dålig svenska.
Hon visste inte vad våldtäkt var.
Menar du våld? Inget sexuellt övergrepp, eller!?
Fisa, rapa, dålig i magen, sömproblem? Kan du förklara vad det är?
Det var så jobbigt att i den situationen när man ska berätta om allt så förstår hon ingenting.
Till slut hängde inget ihop och jag förstod knappt själv vad jag pratade om. Vissa saker fick jag förklara i flera minuter och så nickade hon bara och klämde fram ett långt "Okeeej....". Vilket jag snabbt förstod att så sa hon bara när hon inte hade en aning om vad jag pratade om.
Flera gånger ville jag bara gå därifrån. Det kändes inte lönt att ens sitta där.
Men jag ville inte vänta längre. Hade jag gått så hade jag bara fått gå tillbaka dagen efter.
Hon ringde dessutom i förrgår igen, och denna gången bad hon om ett urinprov. Jag frågade snällt varför, i och med att jag lämnade ett sist. Då skulle dem kolla om jag tog droger, eller några andra saker som jag inte ens uppfattade vad det var.
Hon sa det precis som att "Nu ska vi se vad det är du går på". Och jag blev återigen så sur på henne, sitta där och anklaga en. Jag lämnar mer än gärna ett pisseprov till, men man kan väl för fan bete sig normalt?
Ska ringa dit idag och se hur det går. Har ju fått lite remisser skickade och ska gå igenom proverna lite grundligare.
Ta hand om er gott folk!
12%
Nu får det fan bli lite skärpning här.
Har laddat ner en app till min lilla löstelefon där jag håller koll på min viktkurva, dagligt intag och lite så.
Men jag skulle inte vilja påstå att det går så bra för mig, tyvärr.
Det absolut mesta jag kommit upp i är 48% av vad jag ska äta på en dag, då var jag dessutom på MAX och åt, och tro mig, då åt jag ordentligt.
Idag har jag kommit upp i ynka 12%. Så jag får väl försöka få i mig något mer.
Trots att det tar emot.
Om jag bara visste varför det tar emot.
Trots att jag vet att jag måste gå upp i vikt, så har rädslan för att väga mer kommit tillbaka.
Förstår mig inte på mig själv. Innan tyckte jag att jag var för smal, men i perioder känner jag fortfarande att inte vill vara "så stor" som jag är.
Den där lilla stackars minimaliska bullen på magen, den som oftast bara existerar precis när jag har ätit. Den är faktiskt inte mycket för världen, men varför tror min hjärna det?
12%. Fy fan va jag har hängt upp mig på det. 323 kcal.
Om jag ska följa min planering ska jag få i mig 2600, för att kunna gå upp som planerat.
"Jag äter faktiskt vad jag behöver, jag sköter det jättebra."
"Jo men givetvis försöker jag gå upp i vikt, jaa, jag vet hur viktigt det är."
Hur ofta tror ni det låter såhär?
Men i detta samhället är det inte okej att säga sanningen.
Våldtäkt. Ätstörningar. Depression. Ångest.
Något jag dessutom blir totalt galen på är när människor (läs tjejer) säger: "Åh, har du något bra tips till hur man får ätstörningar, jag behöver gå ner i vikt!"
Ursäkta, men hur jävla dum i huvudet kan man bli? Fattar ni inte vilket jävla hån detta är rätt upp i huvudet på en? Gå ner i vikt, för all del! Men sitt för fan inte och be om ätstörningar. Skärpning på den brudar, verkligen! Dessutom är ni jävligt snygga som ni är redan!
Dags att beta av problemen - Ätstörningar
Det var en riktigt varm söndag och jag var med hunden på stranden. På vägen hem fick jag blodtrycksfall och blev helt yr, men det var inte så farligt att jag svimmade, kräkte eller annat otrevligt vilket händer ibland.
Detta var på eftermiddagen och givetvis hade jag inte ätit något alls den dagen.
Nu fick det vara nog! Det håller inte. Och det gör framförallt ingen nytta, för någon!
Satte mig ner och ringde kväll och helgmottagningen på vårdcentralen, där jag fick prata med en väldigt söt dam som faktiskt hjälpte mig igenom den svåra biten: att erkänna för någon så direkt, i ord.
I och med att det var söndag tyckte hon att jag skulle ta det på min vanliga vårdcentral, vilket jag misstänkte redan innan jag ringde, jag ville bara ta det där första steget!
Dagen efter satt jag hos doktorn i 1 timme och 20 minuter, pratade, tog prover och gick igenom hur många olika undersökningar som helst kändes det som. NU var det verkligen igång, och jag hade tagit steget själv.
Innan vet jag att jag varit envis. Jag vill klara allt själv, men efter att ha trillat tillbaka till 41 kg insåg jag att nu får det räcka. Det går inte att leva i förnekelse resten av livet, jag behöver verkligen hjälp!
Nästa vecka vet jag mer om allt, proverna såg okej ut, men ska gå igenom det mer grundligt med läkaren innan jag uttalar mig för mycket.
Men det känns bra, jävligt bra!
För tjock, för smal. Aldrig nöjd.
Är man inte för smal är man för tjock.
Att vara nöjd är en omöjlighet.
Att äta som en normal människa går inte, knappt som ett barn bara.
Är det bara jag i denna världen?
Är det ingen som förstår?
Pendlar i vikt som vanligt, upp och ner.
När jag väger som mest är jag knappt normalviktig ändå.
Trots det trivs jag inte.
För tjock, för smal.
Aldrig nöjd.
Kommer jag någonsin bli en normal människa?
44 kg!
Helt galet, igår vägde jag mer än jag gjort på nästan 2 år. Det var visserligen på kvällen efter jag ätit, men att bara se att det stod 44 kg på vågen gjorde mig helt överlycklig! Detta innebär att om jag går upp ett kg till så ligger jag precis på gränsen till normalvikt. Mitt stora mål är att väga 45 på morgonen, så det är en bit kvar för att uppnå det, men framstegen på vägen är ju dem viktiga. Det går ju inte över en natt bara.
6 kg har jag gått upp sedan i somras och målet är närmre än någonsin!
Prosit
Har jag inte blivit helt frisk ännu eller håller jag på att bli sjuk igen?
Går och nyser som bara den och näsan gör ont, sådär som om den vore helt tom.
Peppar peppar, jag ska bli helt frisk nu, så enkelt är det!
Dessutom så när jag går hem från jobb idag så håller jag helg!
Känns så lyxigt att ha så många dagar ledigt, trots att dem kommer gå åt till att packa och handla massa nya saker till lägenheten! Men det är det roliga som återstår nu i alla fall.
Imorgon ska jag även fixa mina naglar, då jag av någon konstig anledning börjat bita igen :(
Kanske kan vara all stress och oro kanske, skyller på det så slipper jag det dåliga samvetet.
Tänkte även nämna lite snabbt att dem senaste dagarna har jag varit ganska dålig med mina shakes, vilket genast har resulterat i att jag tappat 1,5 kg, alltså kan man bara dra slutsatsen att dem gör en enorm skillnad. Skönt att se att jag inte är inne på helt fel spår och att jag hittat något som verkligen fungerar! Så nu är det bara nya tag och öka det dagliga intaget lite extra framöver, så kommer detta gå kanon!
Hur har ni lyckats gå upp i vikt eller hålla er idealvikt?
Lanugo
Något som jag märkt av ganska mycket sista månaderna är att jag blivit ganska hårig.
Jag vet att det inte låter jättefräscht, men det är tydligen såhär det funkar.
När kroppen inte kan bibehålla kroppsvärmen med hjälp av underhudsfettet så uppkommer tunna hårstrå över stora delar på kroppen för att hjälpa till att hålla värmen, dessa kallas Lanugo hår.
Dessutom har jag märkt att resten av håret växer mycket fortare än det någonsin gjort. Om det beror på ätstörningar eller ej har jag ingen aning om, det är bara något jag reagerat på sista tiden. Kan raka mig varje dag och ändå är där ganska ordentlig stubb dagen efter, helt sjukt!
Många av er som läser tycker säkert detta är jätteäckligt. Men det är alla saker som folk inte vågar prata om som jag vill ta upp här i bloggen. Anledningen till detta är att det är så många som lider av liknande saker, men kanske inte vågar prata om det, då kanske det kan vara givande att få igång en diskussion om det, eller?
Detta med kroppsbehåringen är bara en av många saker som förändras vid ätstörningar. Det finns så många negativa saker som sker med kroppen, och 10-20% som är drabbade av Anorexia eller Bulimia avlider av sjukdomen direkt eller indirekt.
När vi är medvetna om detta problemet måste vi väl lära oss? Vi måste verkligen förändra detta, det är inga siffror som någon borde acceptera!
BMI
Detta var i augusti, då vägde jag 38 kg, alltså 7 kg under normalvikten.
Under hela hösten vägde jag 41 kg, 4 kg under normalvikten.
Dock kändes denna vikten som ett större problem än vad 38 kg gjorde.
Nu väger jag 43 kg, 2 kg under målvikten.
Nu börjar det kännas ordentligt att jag närmar mig. Nu känner jag mig lite mer som en människa igen. Benen sticker inte ut som dem gjorde innan, jag har mer energi och jag har ork att göra saker.
Att gå upp i vikt är det bästa jag någonsin gjort. Något jag starkt rekommenderar!
Övervikt vs. Undervikt
Detta är ett ämne jag är väldigt intresserad av och senaste tiden har jag dessutom blivit ganska insatt i det, inte bara min egen erfarenhet av undervikt, jag har även för första gången kunnat ta till mig övervikten och dess problem utan några fördomar. Att lyssna på människor som lider av övervikt, att få höra sanningen om kampen mot vikten, trots att man tränar och äter nyttigt, men trots detta slutar aldrig vikten att öka.
En sak man måste komma ihåg är att båda sorterna av ätstörningar är i grunden så otroligt lika, av dem får man liknande problem, båda är lika skadliga för kroppen och båda är till och med dödliga!
Visst är det ganska skrämmande att tänka på det? Men sanningen måste fram, även om vi egentligen vet om det så är vi så snabba med att sopa undan sanningen bara för att den är för hemsk, för verklig.
Men ibland känns det som att världen glömmer bort att det kan vara en negativ sak att inte kunna gå upp i vikt. Det man oftast får höra från människor är hur glad man borde vara att man kan äta vad man vill utan att gå upp i vikt.
Om jag hade sagt "Gud vilken tur du har att du kan gå upp i vikt" till en överviktig människa, hur hade reaktionen varit då?
Och JA, det är precis samma sak.
Överallt kan man läsa hur man snabbast och lättast går ner i vikt, men var hittar man hur man ökar i vikt? Utan att få höra från folk "Ja, men det är bara att äta". Nej, så enkelt är det inte.
För det första så kanske hungern/aptiten inte är den bästa, för det andra kanske man äter men ökar ändå inte i vikt.
Något finns det ju såklart som funkar, men var kan man hitta det?
Givetvis kan jag inte annat än säga att varken övervikt eller undervikt är annat ett problem, inget är bättre att lida av än det andra, men det finns så många olika vägar att minska i vikt, men så få att nå en viktökning.
Och detta måste vi ändra på. Så många människor lider väldigt mycket av detta och det är ett relativt stort problem, så något måste hända, världen måste se detta som ett problem.
Det finns en sak jag mer än gärna delar med mig av, min första sak som jag började med. Naturdiet har smoothie-shakes som är otroligt goda, inte alls som dem äckliga pulverpåsarna att blanda med vatten. Dessa är hur bra som helst i smaken och dessutom finns där flera smaker att byta mellan. En shake innehåller 200 kcal vilket inte är någon enorm mängd egentligen, men jag dricker två om dagen utöver mitt vanliga dagliga intag. Alltså får jag i mig 400 kcal extra varje dag. Dem senaste två veckorna har jag gått upp nästan 3 kg, så skillnad gör det absolut. Se bara till att inte glömma den vanliga maten också, går du över till bara shakes så kommer det inte bli någon viktuppgång och magen kommer bara må riktigt dåligt!
Lycka till!! :)
+5kg!
Varje vecka kan du nu hitta ett inlägg om saker du själv kan göra för att stödja arbetet mot våldtäkter och för dem redan utsatta! Alla dessa inlägg hittar du i kategorin DU kan göra skillnad!
Det behöver inte handla om miljoner, ingen kan göra allt, men alla kan göra något! :)
Om jag ska vara helt ärlig så avbokade jag min tid på anorexiapunkten, men det är absolut inget jag ångrar. Om det hade gått en enda vecka utan att jag ökat i vikt så hade jag inte fått gå kvar, och just nu är faktiskt tryggheten en väldigt stor del av vad jag behöver. Så istället för det bestämde jag mig för att boka tid hos en psykolog, av många anledningar känns detta rätt. Jag har aldrig varit och pratat med någon om allt som hänt mig, aldrig fått bearbeta min historia genom att prata med någon utbildad, så det får bli steg ett!
Mitt mål med vikten är givetvis att gå upp i vikt (såklart?), men till en början att INTE gå ner i vikt. Ingen press på hur mycket jag ska öka, men har jag väl ökat ett kg så gör jag allt för att inte tappa det.
Ganska magiskt, men bara dem senaste två veckorna har jag ökat från 41 kg till strax över 43 kg. Känns helt galet och jag blir inget annat än lycklig av att kolla på vågen. Detta innebär att jag gått upp 5 hela kg sen i somras, så något gör jag väl rätt eller? ;)
Så underbart att faktiskt känna sig lite normal igen, och förändringen i kroppen är såå positiv, brösten har börjat växa ut igen, vilket aldrig är fel. Det går inte två veckor utan att jag gör "tvåan", ja, det är så mycket värre än man kan tro och kroppen kan inte fungera som den ska så länge det är så med den saken helt enkelt! Energin är långt ifrån tillbaka, men nu orkar jag i alla fall vika klart tvätten, innan kom jag inte ens halvvägs.
Ja, det är så många saker som det har blivit stor ändring på, och ändå är detta bara början. Ser verkligen fram emot att se hur det blir i framtiden, kommer vara så underbart!
Ha en supermysig kväll kära ni <3
Bara för att jag kan :)
Idag trotsar jag allt.
Bara för att jag vet att jag kan.
Äter, jobbar och går upp i vikt.
Det enda som finns i min värld är att må bra.
Slut på alla bortförklaringar.
Det är nu eller aldrig!
I morse vägde jag 42,5 kg.
Det är jag fan värd!!! :D
+1kg!
Har inte blivit så mycket skrivande sen igår, har bara packat en massa nu inför flytten, som sker den första februari. Mycket mer att göra än man tänker på, som vanligt. Men nu hoppas jag att jag börjar få någorlunda koll och det känns som att det är klart snart!
Dessutom har jag hittat alla möbler jag behöver, vilket har vatt det största projektet! Till dem små ytorna får man ju knappt in något alls.
Imorse vägde jag 42 kg!! :D Så lättad jag blev! Skönt att det händer något, utan att känna någon som helst panik, jag var bara så stolt och glad!
Det var den sista reaktionen jag väntade mig, men det var den som var mest välkommen!
Nu ska jag försöka fortsätta feta vidare, ska faktiskt köpa mig lite godis ikväll. Var sjukt längesen jag åt det och det känns som att det kommer bli väldigt gott!
Det enda som behövdes var faktiskt att sluta fokusera så mycket på maten och dess innehåll. Nu menar jag inte att alla problem bara är lösta, men det känns som ett stort steg i rätt riktning :)
Hur ser er kväll ut idag, hemmamys eller ut och svira? :)
Dessutom har jag hittat alla möbler jag behöver, vilket har vatt det största projektet! Till dem små ytorna får man ju knappt in något alls.
Imorse vägde jag 42 kg!! :D Så lättad jag blev! Skönt att det händer något, utan att känna någon som helst panik, jag var bara så stolt och glad!
Det var den sista reaktionen jag väntade mig, men det var den som var mest välkommen!
Nu ska jag försöka fortsätta feta vidare, ska faktiskt köpa mig lite godis ikväll. Var sjukt längesen jag åt det och det känns som att det kommer bli väldigt gott!
Det enda som behövdes var faktiskt att sluta fokusera så mycket på maten och dess innehåll. Nu menar jag inte att alla problem bara är lösta, men det känns som ett stort steg i rätt riktning :)
Hur ser er kväll ut idag, hemmamys eller ut och svira? :)
17-18 kg viktnedgång
Igår när jag skulle äta middag kom sambo och satte fram maten, för att sen gå ut i köket igen för att hämta lite saker. När jag hade tid att titta på maten innan jag skulle äta hann jag tänka efter, hann se ordentligt vad det var jag skulle trycka in i munnen. Då tog det stopp!
Vanligtvis när jag ska äta så kopplar jag bort allt som har med det och göra och tänker på något helt annat, jag vill inte reagera på att jag äter, vill inte ens tänka tanken.
Igår när jag hann både se och tänka efter så bara brast det. Ville bara börja gråta. Det slutade med att jag knappt åt något alls, jag äcklades.
Dock vägde jag mig i morse och hade då gått upp ett halvt kg, så något rätt måste jag väl ändå göra?
Och nej, det är inget jag hittar på för att det ska låta bra, sambo har börjat följa med när jag väger mig bara för att veta att det verkligen är så som jag säger. Annars hade jag avrundat uppåt bara för att få det att låta bra. Givetvis vet jag att jag bara förlorar på att inte vara helt ärlig med detta, men ibland känns det bra att bara avrunda uppåt till närmsta kg, det låter lite bättre och om jag lyckas lura mig själv till och med, då känns det liksom lite bättre och mindre sjukt, om ni förstår vad jag menar?
Det känns sjukt till och med för mig, min vikt är fruktansvärd och det vet jag mycket väl. När jag bodde i Norge tränade jag två gånger om dagen och var väldigt vältränad, då vägde jag 56 kg, nu ett och ett halvt år senare väger jag 41,5 kg. I somras vägde jag 38/39, vilket betyder att jag gått ner 17-18 kg som mest.
Anorexiapunkten
Ja då var mötet inbokat på Anorexiapunkten.
Egentligen väger jag 7 kg under vad dem tar emot överhuvudtaget, men jag får en chans att bevisa att jag verkligen vill gå upp i vikt, därmed måste jag öka ganska ordentligt varje vecka.
Egentligen tyckte jag det lät väldigt konstigt med en gräns på 48 kg, eller har jag en så jävla fel bild av vikten? Tyckte det lät ganska mycket om det handlar om en mottagning för anorektiker. Men men, jag fick komma dit i alla fall..
Inför detta har jag så blandade känslor. Att det blir ett så enormt tvång att gå upp i vikt varje eviga vecka!
Jag vet att det är det jag egentligen vill sträva efter, men paniken ligger tätt på ändå.
Har försökt visualisera framför mig om när jag går upp på vågen och där står 44. Blir nästan gråtfärdig och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Och ändå är det bara en tanke. När detta är verklighet då? Hur fan kommer reaktionen se ut då? Lika gärna som den kan vara negativ kan den iofs vara positiv också, men det är inte så lätt att komma ihåg detta just nu.
Denna lögnen man lever i gällande mat, vikt och allt det där är helt sjukt. Min första tanke var hur jag skulle kunna fuska mig till ett kg eller två så att dem "ser" att jag gått upp i vikt andra gången jag kommer dit. Men nej, jag kommer inte gå på den där lätta som kroppen försöker lura mig på. Jag SKA klara detta nu, jag ska bli frisk och jag ska tillåta mig själv att må bra!
Om jag nu dessutom ska lägga alla dem pengarna på det så ska jag göra precis allt dem säger att jag ska. INGET fusk och INGA bortförklaringar! Jag skojar inte, 80% av min lön kommer gå dit varje månad, och bara det känns hårt nog egentligen. Men det hade varit värt alla pengar i världen, för att bara må bra! Så det får det vara värt!
En jävla sak att unna sig egentligen va?
Tänk om man istället känt att alla dem pengarna kan gå åt att köpa riktigt god mat och bara gå upp på det sättet istället, så mycket enklare allt hade varit!
Vad har Ni för tips att dela med er av gällande viktuppgång?
Aptitökande tabletter, shakes, ändring av tankesätt eller vad som helst, allt är välkommet! :)
