17-18 kg viktnedgång
Igår när jag skulle äta middag kom sambo och satte fram maten, för att sen gå ut i köket igen för att hämta lite saker. När jag hade tid att titta på maten innan jag skulle äta hann jag tänka efter, hann se ordentligt vad det var jag skulle trycka in i munnen. Då tog det stopp!
Vanligtvis när jag ska äta så kopplar jag bort allt som har med det och göra och tänker på något helt annat, jag vill inte reagera på att jag äter, vill inte ens tänka tanken.
Igår när jag hann både se och tänka efter så bara brast det. Ville bara börja gråta. Det slutade med att jag knappt åt något alls, jag äcklades.
Dock vägde jag mig i morse och hade då gått upp ett halvt kg, så något rätt måste jag väl ändå göra?
Och nej, det är inget jag hittar på för att det ska låta bra, sambo har börjat följa med när jag väger mig bara för att veta att det verkligen är så som jag säger. Annars hade jag avrundat uppåt bara för att få det att låta bra. Givetvis vet jag att jag bara förlorar på att inte vara helt ärlig med detta, men ibland känns det bra att bara avrunda uppåt till närmsta kg, det låter lite bättre och om jag lyckas lura mig själv till och med, då känns det liksom lite bättre och mindre sjukt, om ni förstår vad jag menar?
Det känns sjukt till och med för mig, min vikt är fruktansvärd och det vet jag mycket väl. När jag bodde i Norge tränade jag två gånger om dagen och var väldigt vältränad, då vägde jag 56 kg, nu ett och ett halvt år senare väger jag 41,5 kg. I somras vägde jag 38/39, vilket betyder att jag gått ner 17-18 kg som mest.
Gumman.. jag önskar jag kunde trolla bort alla dina negativa känslor inför mat. Sakta men säkert kommer du komma till insikt med allt, det får bara ta sin lilla tid :-) Bara det att du redan vet att du väger alldeles för lite är ju en jättebra start! Hejar på dig gumman!! Kram
Idag är det fredag den 13e, tror du att du kommer få någon olycka idag? :P Kram!
Jag har en pojkvän som rasar i vikt, han försöker äta men för de mesta spyr han. Han skäms så över det och han blir så glad så fort vikten ökar. Min mamma hade anorexia i tonåren, när hon var 15 år vägde hon 26 kilo. Med en längd på 170 cm så förstår du nog att hon knappt kunde stå på benen.. När jag var liten så blev jag mobbad för att jag var mullig, och mamma har alltid varit så orolig för att jag ska reagera på samma sätt som hon gjorde.. Visst har de hänt att jag struntat i att äta pga vad folk sagt, men nu mår jag bra över min vikt, den är helt normal för tillfället. Mamma blev lurad till barnpsyk, hon trodde inte att hon skulle få stanna, men hennes föräldrar lämnade henne där, och hon har berättat för mig om när hon gömde en köttbulle under tungan inför personalen.. De är hemskt.. Dom gav henne sprutor och låste in henne för att hon vägrade äta upp den. Hon sa att inget verkade funka eftersom dom gav henne en jätteportion och tvingade henne äta, de är klart att inte de går när man har en magsäck i storlek med ett russin. Och de är så hemskt att tänka på.. Nu när hon ser att min pojkvän inte kan äta så har hon försökt tipsa honom. Och hon säger att man ska börja med att äta nåt litet, bara för att gå över den gränsen och bevisa för sig själv att man kan, och när de känns bra så börjar man öka portionen. Ät många gånger, men lite. Då känns de heller inte som du vräker i dig. Det var de enda som funkade för henne, stöd från vänner och familj och INGA TVÅNG. Jag vet att du kan klara dehär, du verkar vara en smart och stark tjej! Och jag hoppas med hela mitt hjärta att allt löser sig för dig. Tro på dig själv!<3 jag hade gärna skrivit ut mitt namn, men i respekt för min mamma och pojkvän valde jag att inte göra det. Önskar dig all lycka verkligen!<3
