Nicole´s Berättelse

Det finns en fin människa i min närhet som alltid påtalar att livet är för kort.
Nästan vad det än är man pratar om.
Oftast känns det som en lögn. Ofta känns livet som en lång mardröm som kommer vara livet ut.

Visst, ett liv kanske inte är så långt egentligen, men när det känns som att mina 23 år jag levt har varit ett långt helvete och veta att jag kanske ska leva 70 år till så känns det bara hemskt.

Det har aldrig gått en enda dag i mitt liv utan jag tryckt ner mig själv, känt mig misslyckad eller otillräcklig. Även om jag är väldigt lycklig överlag i perioder så finns det alltid någon känslig nerv jag kan hitta på mig själv. Är jag inte för smal är jag för tjock, har fult hår, ser inte bra ut, är dålig i skolan, jobbar inte tillräckligt mycket elller bra, är en dålig flickvän eller vad som helst annat som finns i världen.

Har verkligen försökt ta tag i mitt huvud och ändra mitt tankesätt, men den spontana tanken är alltid att det är jag som gör fel, på ett eller annat vis.

Är livet verkligen för kort?
Eller är det bara för långt för att må dåligt?

Är tydligen i stort behov av att skriva av mig. Hjärnan går på sånt högvarv och kan absolut inte slappna av. Tänker på tok för mycket och tar på mig alldeles för mycket saker att göra.
Återigen sitter jag här med plugg upp över öronen, en halvmålad lägenhetet som skriker efter att bli färdig, en mage som vill ha mat, kläder som vill bli tvättade och ja, ungefär 1000000 saker till känns det som.
Vissa dagar kan jag bara inte. Något äter upp mig inifrån.

Egentligen borde jag vara jätteglad och lycklig, ha all tid i världen och vara på stålande humör.
Men varför går det inte?
Det går inte att känna något alls i princip. Glädje, sorg, empati etc., är något som är så långt bort från min verklighet. Jag vill kunna känna något, ibland kan jag leta så långt in i mig som det bara går, men jag kan inte hitta något.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Det är faktiskt titeln på boken jag läser just nu, och den borde dem flesta läsa. Lycklig som olycklig, man lär sig enormt mycket om många olika saker!
Men åter till detta, det står mig upp i halsen, känner mig spyfärdig, stressad och ledsen.
Och varför tar jag på mig så otroligt mycket saker att göra? För att intala mig själv och andra att jag duger, att jag klarar det och att jag kan vara något?

Är det för att väga upp för att jag känner mig så onormal för att ha blivit våldtagen? Många gånger vet jag att det spelar in väldigt mycket. I alla år har jag känt mig som en dålig och otillräcklig människa för det jag blev utsatt för, men borde det egentligen vara jag som mår såhär dåligt nu?

Men om jag vet att jag bara känner mig ännu sämre för att jag inte klarar av allt (vilket jag faktiskt förstått under årens gång), varför fortsätter jag? Kanske är man bara för dumsnäll för att säga nej, eller så borde det ju vara den där dumskallen i en som aldrig tappar hoppet. Om någon vet så bara hojta till!

Oj, blev mycket text idag och ändå är detta bara en liten del av allt som grämer mig. För mycket för att ens tänka på, omöjligt att få ut allt här. Och jag vet att ni inte är mina psykologer, så jag ska bevara er från det denna gången ;) Är dessutom väldigt imponerad och förvånad om någon läst allt detta!

Ha en trevlig kväll och natt, sov gott!

Vill inte, orkar inte, känner inte för det.
Trotsig människa. Tankspridd och trött.
Tänk om allt bara hade varit lättare.
Hur gör man för att tro på sig själv?
Hur vet man att man duger?

Kroppen suger efter energi.
Jag vill röra på mig, hoppa och studsa.
Bara vara glad och ha det där smittande leendet.
Tro på mig själv och veta att jag kan.

Det låter så enkelt.
Varför är det så svårt?
Är det ens så svårt?

Eller är det bara jag?

Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner från mitt förra inlägg. Jag står för det jag skrivit och håller fast vid det, inget jag ångrar eller ens funderar på att ta bort. Bara så ni vet. 

Men jag har bestämt mig för att verkligen försöka ta tag i det nu och komma iväg till en psykolog, vet att jag verkligen behöver få ut all ilska, irritation och hat. 
Vill inte att det ska vara som det är nu, vill bara må bra och inte behöva tänka på all annan skit. Det gör mig helt galen. Det gör att jag blir en helt annan person. Att vara såhär hatisk och arg är jag verkligen inte van vid, det brukar vara helt tvärtom, och så ska det bli igen. 

Igår kom jag att tänka på en sak, när jag var liten var jag som sagt väldigt arg och kunde få sjuka raseriutbrott vilket givetvis gjorde alla i min närhet ledsna, besvikna och arga. Då var det en person som frågade mig om jag tyckte om att göra personerna i min närhet illa? Och detta har satt sig något enormt i mitt huvud. När han frågade mig detta var jag 13 år, alltså 10 år sedan. Men jag har mått så dåligt över att någon ens trodde att jag gjorde det för att jag ville det. Det var det enda sättet för mig att ens nå ut till någon alls. 
Han vet inget än idag, men jag funderar starkt på att berätta för honom för att få honom att förstå. Han har stått mig väldigt nära i säkert 15 år snart, så han om någon förtjänar väl att veta? 

Varje dag önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Ändra allt till något mycket ljusare och mer kärleksfullt, göra rätt för mig och få människor i min närhet att må så mycket bättre än så som det blev i min barndom. Inte vara så krävande som jag var, bara vara en normal unge. 
Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra? 

Det går inte längre av sig själv med att blogga. Vet inte varför, men nu kan det kännas väldigt jobbigt ibland. När jag väl mår bra, varför ska jag tvinga mig in här och skriva om dem mörkaste händelserna i mitt liv? Dessutom vet jag knappt vad jag ska skriva om längre. Det går helt enkelt inte av sig själv, så som det gjorde innan.
Om ni har frågor eller vad som helst så skriv dem, det är lättare att svara på något specifikt än att sitta och skriva helt själv.

Vikten blir bara bättre och bättre. Nu ligger jag faktiskt på stadiga 45 kg på morgonen, jag äter oftast tre ordentliga mål om dagen, mitt bmi är normalt och jag mår faktiskt bra. Känner mig lugn och harmoniskt. Egentligen vet jag att jag fortfarande har 1000 för många saker på gång, men jag trivs med det. Hellre positiv stress än att ligga och gråta sig igenom dagarna och inte ha något som sporrar en.


Idag ska jag njuta till fullo av dagen. Min sambo fyller 25 år idag och det ska firas riktigt ordentligt! Ja, ni läste rätt, jag har flyttat, men han är fortfarande min sambo. Ser till och med ut som att det är såhär det kommer vara, vi två och enbart en lägenhet! Underbart!
Saker och ting löser sig verkligen! ;)

Helt galet, igår vägde jag mer än jag gjort på nästan 2 år. Det var visserligen på kvällen efter jag ätit, men att bara se att det stod 44 kg på vågen gjorde mig helt överlycklig! Detta innebär att om jag går upp ett kg till så ligger jag precis på gränsen till normalvikt. Mitt stora mål är att väga 45 på morgonen, så det är en bit kvar för att uppnå det, men framstegen på vägen är ju dem viktiga. Det går ju inte över en natt bara. 
6 kg har jag gått upp sedan i somras och målet är närmre än någonsin! 

Herregud vad jag har varit dålig på att skriva. Mitt huvud trillar snart av så mycket som det snurrar och jag håller på att bli lite smått sinnesförvirrad. Plugg, skrivande, jobb, extrajobb, föreläsning och svara på alla mail. Ja shit vad det snurrar. Flytten dessutom, som det inte blivit mycket av än, och det kommer nog ta någon dag till innan jag ens kommer till Ikea.

Började så smått igår med att fylla bilen med allt som fick plats, åkte till lägenheten för att packa upp det som gick och montera skoskåp och lite sånt smått. Sambo släppte mig i nya lägenheten och körde sen till jobb, för att sen hämta mig i lägenheten efter han slutat, jag hade glömt min mobil hemma, så inte ens tiden var något jag hade koll på. Några verktyg hade jag tydligen inte heller fått med mig, så montering var uteslutet, dem andra sakerna packade jag upp på någon timme sen var det bara smått och onödigt pill fram tills han kom och hämtade mig, 4 timmar senare.
Har aldrig haft så tråkigt tror jag, dessutom frustrationen att inte kunna prata med någon, ingen musik, tv, soffa, filt, INGENTING!  

Men jag trivs och det kommer bli helt underbart! Den är så mysig och snart blir den helt nyrenoverad, nya golv. tapeter, garderober, kök och allt annat. Kommer bli skitbra! 

Just nu vill jag bara komma till ro, köpa alla saker jag behöver och få ordning i nya lyan. Skulle egentligen varit ledig resten av veckan, men den andra tjejen på jobb var sjuk, så jag fick hoppa in och ta hennes dag. Om jag nu ska va ärlig hoppas jag av alla anledningar att hon är frisk imorgon, givetvis :) 

Nu ska jag varva ner lite och kyla hjärnan. 
Hoppas ni  alla har en underbar dag! :)