Nicole´s Berättelse

Har förresten börjat på min tre månader långa terapi nu, vilket känns underbart!
Tog mig 19 år att komma hit, men som jag sa till min sambo, "Allt har sin tid, och allt tar sin tid".
Ganska klokt av mig tyckte jag faktiskt. Ibland så glänser det till ;)

Vill inte berätta för mycket om vad som sades när jag var där, har bara vatt där en gång och det dröjer ett tag tills nästa gång. Men det var skönt, jag känner mig lättad och min sambo är väldigt nöjd.

Vi har det bättre än någonsin, jag mår bra, vi är glada, lyckliga och lättade. Allt som en gång var så jobbigt tynger knappt oss alls. Visst finns det saker som fortfarande ligger och skaver, men dem är små och känns inte av så mycket.
Det värsta för mig just nu är väl att jag får lite ångest, men snart är det slut på det också :) Det är mest när jag vet att jag har en tid eller ett datum att passa så fryser jag till is. Har svårt att få tummen loss och när det börjar bli panikartat med tiden, när jag inser att jag inte kommer hinna får jag panikattacker och mår så jävla dåligt.
Jag kommer inte loss, något hindrar mig, jag skjuter på det hela tiden och gör allt för att slippa.

Men annars ska jag absolut inte klaga. Att livet bara kan vara, man behöver inte gråta varje dag, man kan vara nöjd med sig själv och sitt utseende, man kan vara nöjd med sitt förhållande - precis som det är!

Förresten så ligger vikten ganska stadigt på 42-43 kg, vill inte riktigt öka mer trots att jag äter som aldrig förr. Men just nu nöjer jag mig med det, för jag är inte längre för smal, äckligt smal. Ser till och med frisk ut tycker jag. Tankarna kring maten är hälsosam och inget är längre jobbigt med någon som har med det att göra.

Kort sagt, jag är nöjd, glad och tillfredsställd!

Nästa inlägg som jag berätta om Brottsofferjouren förresten, som ringde lite oväntat!

Ha en trevlig kväll kära Ni!

Jaa, här var det ganska tomt. Ganska länge.
Orken har inte funnits här, inte viljan heller egentligen.

Känner mig totalt borta, samtidigt som jag känner mig väldigt närvarande. Inget nytt, när visste jag var jag hade mig själv sist? Levande men ändå så död. Väntar på allt, livet, terapin, orken, lusten, ja ALLT! Samtidigt som den finns här. Jag vet inte. 

Samtidigt som jag har mått för bra för att skriva har jag stundtals mått för dåligt. Det är väl lite stabilare i min vardag, åt det positiva hållet på väldigt många sätt. Vikten håller sig numera på 45 alltid, efter några dippar ner på 40 kg, jag gråter inte längre varje dag, kanske varannan men det är halverat, MINST! Jag kan känna lycka, fulländad lycka, och gör det faktiskt ganska ofta. Och nästan alltid vet jag varför jag är ledsen, till skillnad från innan när man kunde vara ledsen alltid utan att veta om varför.

För er som slutat läsa för längesen, jag förstår er verkligen ;) Inget intressant detta, men jag har över en månads funderingar i mig. Det har varit hela väntan på att börja gå hos psykologen och det har varit en väldigt lång väntan. Och skitjobbig. Men nu är den snaaart här och det känns som en enorm lättnad!

Finns inte så mycket att berätta egentligen, livet är inte så intressant. Men något håller på att blomma ut ordentligt. Jag hittar mig själv så mycket varje dag, kommer på mig själv och hittar nya saker och sätt. Självförtroendet har nog aldrig varit på detta sätt, även om jag inte kan just NU så ser jag positivt på framtiden, på livet och på mig själv. Det kommer att bli bra, och det är något nytt för mig :) Nytt men underbart!

"Ju mer dem spottar på mig ju fortare kommer jag att blomma"

För att få en nystart i livet, med mig själv, bestämde jag mig för att färga håret Chilirött, och faasikens va snyggt det blev! Helnöjd och en helt annan utstrålning, det kan bara gå framåt, eller hur? :)

Nej, ska inte ge er allt på en och samma gång, men jag lovar att vara tillbaka inom en månad, förhoppningsvis imorgon! Kom på jättemycket att berätta om nu bara för det :P

Ha en härlig kväll kära läsare, och tack för att ni fortfarande finns kvar <3

Huvudet är som ett stort virr-varr. Vet inte vad jag tänker på, men det är alldeles för mycket ändå.
Igår ringde psykologen jag ska börja gå till för att ta dem där frågorna som är grundläggande för behandlingen.
Jättebra tänkte jag, då är vi snart igång. Men så var alltså inte fallet. Först i början av Maj fick jag en tid.
Hur ska jag stå ut? 46 dagar kvar och jag skulle behövt vara där för en vecka sedan egentligen.
Men det får ju gå, eller?

Senaste tiden har jag varit så arg. Har ibland lust att bara be människor dra åt helvete. Blir så besviken på många i min närhet. Men va fan ska man göra? Har faktiskt inte mage att bara säga till dem att jag inte vill ha dem i mitt liv, trots att jag vet att jag hade mått bättre utan dem. Ja, kommer nog inte längre på denna punkten, kanske bara ska låta det vara och se vad som händer.

Idag när jag pratade om min situation med en hyptnotisör så frågade han om jag berättat för min omgivning?
Ja, familjen och lite vänner, dem närmsta, svarade jag.
Då kom frågan som knappt någonsin existerat hittills: Hur har deras reaktion och hjälp varit?
Vääldigt blandat, sa jag. Och så är det faktiskt. Fast det är väldigt få som ens vågar prata om det.

Det är EN som faktiskt har frågat hur det går med allt. EN!! Detta är en vän som jag saknar otroligt att ha nära. Att ha nästan 60 mil mellan suger verkligen. Detta är den enda vän som jag kan prata på det där sättet med. Saknar när vi bodde i samma stad, och ibland samma hus till och med. Saknar dig, oss och vårt liv vi hade då. Camilla, är det någon som betyder något är det du fröken! Er så kjempeglad i deg vennen <3

Men i alla fall. Min terapi dem senaste dagarna har varit att måla.  Allt har blivit vitt. Möbler, väggar och lister. Dels är det en fröjd att leva i ett så ljust hem och att stå och måla i timmar och bara lyssna på en massa bra musik gör att själen verkligen får en kick! Har dessutom bytt ut lite möbler och det har blivit bra mycket bättre nu :)
Jo, kanske ska säga att detta är i den gamla lägenheten. Vi beslutade väl att bo här igen. Så min lilla etta står lite ensam just nu, tyvärr. Men ja, förvirrad och vet inte vad jag ska säga om det. Givetvis är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, men jag saknar MITT hem, mina saker och framförallt min ordning. Han har ju levt ungkarl här ett tag så ni kan ju tänka er!? ;) Men nu ska det bli ordning på torpet igen.

Finns en del jag skulle vilja dela med mig av, men det får nog vänta.
Ta hand om Er och varandra.
Glöm inte att ta vara på tiden med dem ni bryr er om,
man vet aldrig hur länge det varar <3

Har inte rört en fena idag. Ligger med min laptop i sängen och har skött allt härifrån.
Finns det någon mening med att resa sig idag? Njae, inte egentligen.
Har en ledsen dag. Har redan gråtit och snyftat mig igenom halva dagen.
Det enda jag längtar efter är att gå och lägga mig ikväll.

När S kom hem inatt så hade jag tydligen gråtit i sömnen. Han tröstade.
Han gick ut när jag somnade om, sen kom en gråtattack till.
Samma visa igen.

Är detta ett värdigt liv?
Finns det någon mening?

Men vad händer med han som våldtog mig?
Nä, han ska få gå fri.
Det är jag som sitter inspärrad, fångad.
Det är han som borde göra det.

Men snart får jag väl en kallelse till psykologen.
Om inte Vårdcentralen är lika snabba som vanligt.
Tanten som skulle ringa i torsdags hade inte vett nog i kroppen att sköta sitt jobb.
Så jag fick ju ringa dit i fredags, och fick en tid först i måndags.
Tog bara en vecka för att få komma till läkaren för att få en remiss, vilket tog ynka 2 minuter.
Så svårt var det ja!

Allt med maten går åt helvete nu också. Får knappt i mig något alls.
Väger 45 kg, men det kan jag tacka mensen för.
Tyvärr så vet jag att jag kommer ligga på ca 41 när helvetet är över.
Svullen som en gris med andra ord.
Bitter och ledsen.

Borde inte skriva idag, i alla fall inte här.
Men jag vet inte vart jag ska ta vägen annars känns det som. 



 

Det var en så händelserik och insiktsfull dag, fick så mycket värdefull information så det går knappt att tänka sig. Lärde mig så mycket nya saker om mig själv, fick svar på många frågor och kan se helheten på ett annat sätt. Nu kan man dra dem där trådarna till varandra och förstå sambandet mellan övergreppet och varför jag är som jag är som person. Skönt att veta att det inte bara är jag som är totalt störd :) 

Carl Göran Svedin, skulle vilja kalla honom min ängel faktiskt. Han höll i en fantastisk föreläsning om forskningen kring sexuella övergrepp, varför man drabbas av PTSD, ångest, etc., statistik över hur många som drabbas av de olika symptomen och allmän information kring övergrepp.
Här fick jag många svar gällande mig själv, vilket är en enorm lättnad att veta vad man ska jobba med lite extra och bara få den där förståelsen för sig själv. Att få svar på att detta är ganska naturligt och inte bara jag som är helt sinnesjuk är väldigt härligt att veta!
Om detta är ett ämne Ni är intresserade av så har Carl Göran Svedig givit ut böcker vilka kan vara väldigt läsvärda, om inget annat kan ni hitta hur mycket som helst på internet. Tveka inte på att ta hjälp från alla medel som finns, det kan göra en helt enorm skillnad för utsatta människor, och kan öka förståelsen för människor som inte är utsatta. Rekommenderar Er alla att i alla fall läsa något, det är allmänbildning det handlar om tycker jag!

Nästa människa som fick mig att totalt falla till marken var Ewa Cederstam. Vet inte hur många gånger ögonen tårades och jag bara hade lust att sätta mig i ett hörn och gråta. Hon gav så mycket av sig själv och allt satte sig så hårt i hjärtat. Hon hade en otrolig historia att berätta och det var så äkta. En föreläsning precis som den ska vara enligt mig, från hjärtat.
Våga minnas är en film av Ewa Cederstam, som handlar om hennes egen berättelse. 25 år efter våldtäkten hon blev utsatt för som 18åring, nu söker hon svar på alla frågor som hon har, för hennes minnen är helt utsuddade i många sammanhang.
I Göteborg fick vi se delar av den, men den 28 mars ska jag till Skurup för att se hela, det är inget man vill missa kan jag lova!
Gå in och kolla på folketsbio.se för att se var den visas närmst du befinner dig ;)
Om ni vill hänga med den 28 så bara säg till.

Måste nog smälta allt lite till, har massor av anteckningar men dem ligger tyvärr i bilen.
Är det något mer Ni skulle vilja veta? :)

Hoppas Ni haft en trevlig helg kära läsare!



Vi hade även samtal i smågrupper, men jag kommer inte ihåg dem två frågorna vi fick att diskutera. Ska höra vad det var så återkommer jag om det. Men det var intressant att få höra vad till exempel människor som jobbade i vården hade att säga och hur det skiljde sig från mig som utsatt. Alla har givetvis sin åsikt och ståndpunkt, men det var ändå kul.

Hur är det möjligt att må så fruktansvärt dåligt utan att se det för vad det faktiskt är?
Att vara så långt nere i skiten och försöka gömma det med ett leende, ett skratt, ett falskt självförtroende.

Det fanns och finns fortfarande stunder när jag är glad, till och med lycklig.
Men det går inte en enda dag utan att jag gråter enorma mängder tårar.
Tårar för allt i denna världen, vad det än är.

Har dragit mig för det länge, men i måndags ringde jag faktiskt vårdcentralen för att få en remiss till en psykolog. Idag ringde kuratorn från vårdcentralen för att prata lite och gå igenom varför jag ville gå till en psykolog. Chockad var hon minst sagt, man hörde på henne hur obekväm hon blev i situationen och hade egentligen ingen koll på vad hon skulle säga eller fråga. Men hon skulle ringa tillbaka imorgon och då kan jag boka en tid där jag ska gå i fortsättningen.

Detta har jag dragit mig för i alla år, men nu händer det på riktigt. Det första steget är taget och jag har faktiskt varit stark nog helt själv att få detta att hända. Det sprids ett otroligt ljus över allting bara jag tänker på vad som kommer hända, hur bra allt kommer bli och hur ljust mitt liv ska bli.

Fick så mycket insikt om väldigt mycket igår när vi var i Göteborg, men ska skriva ett längre inlägg om det i dagarna. Har inte alls haft ork till det idag. Det var så skönt att höra alla dem där sakerna, få den bekräftelsen om att någon borde gjort något, någon borde reagerat. Eventuellt är där några ordentliga tjänstefel på vägen som kanske borde kollas upp. För det borde inte vara möjligt att något sånthär går obemärkt förbi.
Människor måste våga bemöta detta, se det för vad det är. Våga göra något åt det.

Alla utsatta måste veta att det inte är deras fel!!!!
Det finns så mycket som måste nå fram. Informationen måste bli otroligt mycket bättre.
För mig känns det som att ALLT behöver ändras och förnyas, vi måste våga mer.
Våga öppna ögonen.

Gör DU vad DU kan?

Låg lämnad åt slumpen.
Finns det ett liv?
En himmel?
Ett helvete?

Var är min plats i denna världen?
Letar och letar, finner den inte.

Tvivlar och är utan vilja.
Men är det tillräckligt för att dö?
Är hoppet tillräckligt för att leva?

Vad innebär döden?
Vad spelar livet för roll?

Finns det något som håller mig kvar?

Är man inte för smal är man för tjock.
Att vara nöjd är en omöjlighet.
Att äta som en normal människa går inte, knappt som ett barn bara.
Är det bara jag i denna världen?
Är det ingen som förstår?

Pendlar i vikt som vanligt, upp och ner.
När jag väger som mest är jag knappt normalviktig ändå.
Trots det trivs jag inte.

För tjock, för smal.
Aldrig nöjd.

Kommer jag någonsin bli en normal människa?

På tisdag ska jag alltså till Göteborg där det hålls föreläsningar hela dagen lång. Det är organisationen HOPP som håller i arrangemanget och jag fick en härlig inbjudan via mail av en av dem anställda jag haft kontakt med ett tag. Ska bli galet roligt och spännande, första gången jag ska på något i stil med detta och denna inriktning.
Ska bli kul att träffa dem man haft kontakt med både via telefon och mail, dessa människor som kommit att betyda så mycket för mig.

Väldigt intressanta föreläsningar också, tror detta kan göra att jag får en djupare insikt om mig själv, varför jag hanterat situationer som jag gjort och hela den där biten.
Men jag tar allt som det kommer, vill inte spekulera för mycket, men efter tisdag kommer ni få läsa om hur allt var, det kan jag lova!

Glöm inte att det finns saker NI kan göra för att stödja HOPP och sexuellt utsatta människor. Om ni går in på www.HOPP.org så kan ni läsa om en tidning som heter Våga se, där kan ni skaffa er en prenumeration som endast kostar 150 kr/år. Då stödjer ni inte enbart organisationen, utan får även sätta er in i hur det kan se ut för andra människor, en värld som är dem flesta människors mardröm, vilket är många människors verklighet och vardag.
Annars kan man även skaffa sig ett medlemskap, som då kostar 200 kr/år, man får tidningen Våsa se, möjlighet att delta vid kurser och seminarier och man kan även köpa litteratur som rör sexuella övergrepp till rabatterat pris.

150-200 kr/år är väl något som vi alla kan lägga på något som verkligen gör skillnad?
Hopp har hjälpt så otroligt många utsatta, även mig, och jag skulle verkligen vilja be alla att göra detta, för ni hjälper verkligen, ni hjälper till att hålla en helt underbar organisation vid liv och ni får dessutom säkert ut väldigt mycket av det själva!

Ni får gärna skriva en kommentar om det är någon som får för sig att skaffa sig medlemskap eller prenumerera på tidningen;)

 

Herregud så underbart det är att bli äldre, att veta att man varje år växer som människa, skaffar sig nya erfarenheter, lär sig massor av saker, får med sig många fina minnen och allt annat som det innebär att åldras. Vet givetvis om att det kommer negativa, jobbiga och svåra saker under tiden också, men nu ska livet fokusera på det positiva, och jag tycker faktiskt om att bli äldre! Trivs jättebra med det och det ska jag inte sluta med. Människor säger att jag bara ska vänta tills jag är 25-30 och uppåt. Ja, kanske det, men när jag är 25 har jag ytterliggare två års erfarenhet med mig i bakfickan, och trivs säkert jättebra med det.
Bara för att andra inte är nöjda med sin ålder, känner att dem gått miste om för mycket, etc., så kommer jag inte göra det, håll allt det negativa för er själva och dra inte ner andra i skiten.

Hör själv hur negativt detta låter, men absolut inte så jag menar det. Det enda jag egentligen vill ha sagt är att alla borde trivas med livet, det finns ändå inget man kan göra för att ändra till exempel sin ålder, den enda du kan göra något åt är din egen situation, ditt tänkande och din inställning.

Trivs du med din livssituation, ålder och sådär överlag?

Det finns en fin människa i min närhet som alltid påtalar att livet är för kort.
Nästan vad det än är man pratar om.
Oftast känns det som en lögn. Ofta känns livet som en lång mardröm som kommer vara livet ut.

Visst, ett liv kanske inte är så långt egentligen, men när det känns som att mina 23 år jag levt har varit ett långt helvete och veta att jag kanske ska leva 70 år till så känns det bara hemskt.

Det har aldrig gått en enda dag i mitt liv utan jag tryckt ner mig själv, känt mig misslyckad eller otillräcklig. Även om jag är väldigt lycklig överlag i perioder så finns det alltid någon känslig nerv jag kan hitta på mig själv. Är jag inte för smal är jag för tjock, har fult hår, ser inte bra ut, är dålig i skolan, jobbar inte tillräckligt mycket elller bra, är en dålig flickvän eller vad som helst annat som finns i världen.

Har verkligen försökt ta tag i mitt huvud och ändra mitt tankesätt, men den spontana tanken är alltid att det är jag som gör fel, på ett eller annat vis.

Är livet verkligen för kort?
Eller är det bara för långt för att må dåligt?

Är tydligen i stort behov av att skriva av mig. Hjärnan går på sånt högvarv och kan absolut inte slappna av. Tänker på tok för mycket och tar på mig alldeles för mycket saker att göra.
Återigen sitter jag här med plugg upp över öronen, en halvmålad lägenhetet som skriker efter att bli färdig, en mage som vill ha mat, kläder som vill bli tvättade och ja, ungefär 1000000 saker till känns det som.
Vissa dagar kan jag bara inte. Något äter upp mig inifrån.

Egentligen borde jag vara jätteglad och lycklig, ha all tid i världen och vara på stålande humör.
Men varför går det inte?
Det går inte att känna något alls i princip. Glädje, sorg, empati etc., är något som är så långt bort från min verklighet. Jag vill kunna känna något, ibland kan jag leta så långt in i mig som det bara går, men jag kan inte hitta något.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Det är faktiskt titeln på boken jag läser just nu, och den borde dem flesta läsa. Lycklig som olycklig, man lär sig enormt mycket om många olika saker!
Men åter till detta, det står mig upp i halsen, känner mig spyfärdig, stressad och ledsen.
Och varför tar jag på mig så otroligt mycket saker att göra? För att intala mig själv och andra att jag duger, att jag klarar det och att jag kan vara något?

Är det för att väga upp för att jag känner mig så onormal för att ha blivit våldtagen? Många gånger vet jag att det spelar in väldigt mycket. I alla år har jag känt mig som en dålig och otillräcklig människa för det jag blev utsatt för, men borde det egentligen vara jag som mår såhär dåligt nu?

Men om jag vet att jag bara känner mig ännu sämre för att jag inte klarar av allt (vilket jag faktiskt förstått under årens gång), varför fortsätter jag? Kanske är man bara för dumsnäll för att säga nej, eller så borde det ju vara den där dumskallen i en som aldrig tappar hoppet. Om någon vet så bara hojta till!

Oj, blev mycket text idag och ändå är detta bara en liten del av allt som grämer mig. För mycket för att ens tänka på, omöjligt att få ut allt här. Och jag vet att ni inte är mina psykologer, så jag ska bevara er från det denna gången ;) Är dessutom väldigt imponerad och förvånad om någon läst allt detta!

Ha en trevlig kväll och natt, sov gott!

Vill inte, orkar inte, känner inte för det.
Trotsig människa. Tankspridd och trött.
Tänk om allt bara hade varit lättare.
Hur gör man för att tro på sig själv?
Hur vet man att man duger?

Kroppen suger efter energi.
Jag vill röra på mig, hoppa och studsa.
Bara vara glad och ha det där smittande leendet.
Tro på mig själv och veta att jag kan.

Det låter så enkelt.
Varför är det så svårt?
Är det ens så svårt?

Eller är det bara jag?

Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner från mitt förra inlägg. Jag står för det jag skrivit och håller fast vid det, inget jag ångrar eller ens funderar på att ta bort. Bara så ni vet. 

Men jag har bestämt mig för att verkligen försöka ta tag i det nu och komma iväg till en psykolog, vet att jag verkligen behöver få ut all ilska, irritation och hat. 
Vill inte att det ska vara som det är nu, vill bara må bra och inte behöva tänka på all annan skit. Det gör mig helt galen. Det gör att jag blir en helt annan person. Att vara såhär hatisk och arg är jag verkligen inte van vid, det brukar vara helt tvärtom, och så ska det bli igen. 

Igår kom jag att tänka på en sak, när jag var liten var jag som sagt väldigt arg och kunde få sjuka raseriutbrott vilket givetvis gjorde alla i min närhet ledsna, besvikna och arga. Då var det en person som frågade mig om jag tyckte om att göra personerna i min närhet illa? Och detta har satt sig något enormt i mitt huvud. När han frågade mig detta var jag 13 år, alltså 10 år sedan. Men jag har mått så dåligt över att någon ens trodde att jag gjorde det för att jag ville det. Det var det enda sättet för mig att ens nå ut till någon alls. 
Han vet inget än idag, men jag funderar starkt på att berätta för honom för att få honom att förstå. Han har stått mig väldigt nära i säkert 15 år snart, så han om någon förtjänar väl att veta? 

Varje dag önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Ändra allt till något mycket ljusare och mer kärleksfullt, göra rätt för mig och få människor i min närhet att må så mycket bättre än så som det blev i min barndom. Inte vara så krävande som jag var, bara vara en normal unge. 
Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra?