Nicole´s Berättelse

Hade glömt hur det var att gå runt och vara nervös hela tiden.
Ha ont i magen och stressa fram en massa. 

Men nu är det ju sååå positivt!
Bara några dagar kvar och jag vet knappt var jag ska ta vägen. 
Dock så ha jag ju lagt mer och mer märke till hur verkligt paranoid jag är och vilken ångest jag har. 

Det får jag nog kämpa lite mer med,
men annars ska nog allt gå bra ;) 

 

Igår tog jag saken i egna händer och gjorde tvärtom mot vad läkarna har sagt. Jag ska egentligen inte träna förrän jag kommit upp i normalvikt, vilket jag har 5 kg kvar till. Men om jag börjar sakta men säkert, bygger muskler och får igång aptiten så kommer detta bli skitbra!

Helt otroligt att man kan bli så trött efter träning med skivstång utan vikter, när man en gång varit så vältränad.
Klarade precis 100 situps, dem 50 sista var hemska, och var tog mina magmuskler vägen? Magen som alltid varit det jag varit starkast i.

Eller egentligen gör jag alltid en extra, varje gång, för det är den där extra man gör som ger det där lilla extra som andra inte har. Och den där sista, 101, fy faaan säger jag bara, hade jag inte hört det där skrikandet och peppandet i öronen under hela passet hade jag aldrig tagit mig igenom det.

Den människan som finns i mitt huvud när jag tränar är min Brottningstränare från Bjuv. Det är många år sedan jag höll på nu, men han kommer alltid finnas där, långt in i mitt huvud som jag plockar fram varje gång jag behöver lite extra pepp. Och det funkar alltid!
Om det är någon som kan få mig att göra något jag egentligen inte hade klarat är det han!

Han har inte bara funnits där gällande träningen. Han var ett stort stöd i hela livet, en trygghet jag inte fick på något annat håll just då.

Tittade igenom mina priser och diplom för ett tag sedan, där fanns något som betydde mer än allt annat.
Patriks Hederspris.
Det var det året då min axel gick ur led på GT, i semifinalen tror jag att det var. Sen blev det sjukhuset resten av kvällen och natten. Och visst satt han där med mig. Just tryggheten och stödet, ja det finns inga ord.

Brottningen har varit en så stor del av mitt liv, på gott och ont. Egentligen ville jag inte ens gå till Ekeby från Ängelholm. Och jag ville absolut inte gå till Bjuv efter Ekeby. Jag hatade det, samtidigt som jag älskade det. 
Jag älskade att plåga mig själv med träningen, vilket kanske låter negativt, men att kötta sin egen kropp och uppnå något, det var stort för mig. Och att träna hårt älskar jag, svetten ska rinna av en och man ska helst både spy och gråta efter en träning.

Nu i efterhand var det verkligen inte bra för mig. Men just DÅ, för att orka hålla mig vid liv, var det dessa 14 träningspass i veckan som gjorde att jag orkade leva, för jag orkade inte tänka. Från en träning till en annan. Inte en enda dag tränade jag endast ett pass. Det kördes mellan fotbollen, brottningen och innebandyn. Och under en period hade jag även hästen som jag cyklade till nästan varje dag. Jo, just det ja, på söndagar hade jag bara ett pass, då tränade jag fotboll med grabbarna för att inte ha en vilodag så var det ;)

Har faktiskt kvar mitt träningsschema, så kanske ska kolla igenom det ordentligt någon dag :) Kommer ju gråta av utmattning genom att bara läsa det.

Arg har jag varit för att hela min barndom lagts på träning, men jag är faktisk mest tacksam. Det har gjort att jag har orkat leva och det har ju varit det viktigaste. Men den som ska mest tack av alla, det är Paddan.

Tack!

Har förresten börjat på min tre månader långa terapi nu, vilket känns underbart!
Tog mig 19 år att komma hit, men som jag sa till min sambo, "Allt har sin tid, och allt tar sin tid".
Ganska klokt av mig tyckte jag faktiskt. Ibland så glänser det till ;)

Vill inte berätta för mycket om vad som sades när jag var där, har bara vatt där en gång och det dröjer ett tag tills nästa gång. Men det var skönt, jag känner mig lättad och min sambo är väldigt nöjd.

Vi har det bättre än någonsin, jag mår bra, vi är glada, lyckliga och lättade. Allt som en gång var så jobbigt tynger knappt oss alls. Visst finns det saker som fortfarande ligger och skaver, men dem är små och känns inte av så mycket.
Det värsta för mig just nu är väl att jag får lite ångest, men snart är det slut på det också :) Det är mest när jag vet att jag har en tid eller ett datum att passa så fryser jag till is. Har svårt att få tummen loss och när det börjar bli panikartat med tiden, när jag inser att jag inte kommer hinna får jag panikattacker och mår så jävla dåligt.
Jag kommer inte loss, något hindrar mig, jag skjuter på det hela tiden och gör allt för att slippa.

Men annars ska jag absolut inte klaga. Att livet bara kan vara, man behöver inte gråta varje dag, man kan vara nöjd med sig själv och sitt utseende, man kan vara nöjd med sitt förhållande - precis som det är!

Förresten så ligger vikten ganska stadigt på 42-43 kg, vill inte riktigt öka mer trots att jag äter som aldrig förr. Men just nu nöjer jag mig med det, för jag är inte längre för smal, äckligt smal. Ser till och med frisk ut tycker jag. Tankarna kring maten är hälsosam och inget är längre jobbigt med någon som har med det att göra.

Kort sagt, jag är nöjd, glad och tillfredsställd!

Nästa inlägg som jag berätta om Brottsofferjouren förresten, som ringde lite oväntat!

Ha en trevlig kväll kära Ni!

Jaa, här var det ganska tomt. Ganska länge.
Orken har inte funnits här, inte viljan heller egentligen.

Känner mig totalt borta, samtidigt som jag känner mig väldigt närvarande. Inget nytt, när visste jag var jag hade mig själv sist? Levande men ändå så död. Väntar på allt, livet, terapin, orken, lusten, ja ALLT! Samtidigt som den finns här. Jag vet inte. 

Samtidigt som jag har mått för bra för att skriva har jag stundtals mått för dåligt. Det är väl lite stabilare i min vardag, åt det positiva hållet på väldigt många sätt. Vikten håller sig numera på 45 alltid, efter några dippar ner på 40 kg, jag gråter inte längre varje dag, kanske varannan men det är halverat, MINST! Jag kan känna lycka, fulländad lycka, och gör det faktiskt ganska ofta. Och nästan alltid vet jag varför jag är ledsen, till skillnad från innan när man kunde vara ledsen alltid utan att veta om varför.

För er som slutat läsa för längesen, jag förstår er verkligen ;) Inget intressant detta, men jag har över en månads funderingar i mig. Det har varit hela väntan på att börja gå hos psykologen och det har varit en väldigt lång väntan. Och skitjobbig. Men nu är den snaaart här och det känns som en enorm lättnad!

Finns inte så mycket att berätta egentligen, livet är inte så intressant. Men något håller på att blomma ut ordentligt. Jag hittar mig själv så mycket varje dag, kommer på mig själv och hittar nya saker och sätt. Självförtroendet har nog aldrig varit på detta sätt, även om jag inte kan just NU så ser jag positivt på framtiden, på livet och på mig själv. Det kommer att bli bra, och det är något nytt för mig :) Nytt men underbart!

"Ju mer dem spottar på mig ju fortare kommer jag att blomma"

För att få en nystart i livet, med mig själv, bestämde jag mig för att färga håret Chilirött, och faasikens va snyggt det blev! Helnöjd och en helt annan utstrålning, det kan bara gå framåt, eller hur? :)

Nej, ska inte ge er allt på en och samma gång, men jag lovar att vara tillbaka inom en månad, förhoppningsvis imorgon! Kom på jättemycket att berätta om nu bara för det :P

Ha en härlig kväll kära läsare, och tack för att ni fortfarande finns kvar <3

Herregud så underbart det är att bli äldre, att veta att man varje år växer som människa, skaffar sig nya erfarenheter, lär sig massor av saker, får med sig många fina minnen och allt annat som det innebär att åldras. Vet givetvis om att det kommer negativa, jobbiga och svåra saker under tiden också, men nu ska livet fokusera på det positiva, och jag tycker faktiskt om att bli äldre! Trivs jättebra med det och det ska jag inte sluta med. Människor säger att jag bara ska vänta tills jag är 25-30 och uppåt. Ja, kanske det, men när jag är 25 har jag ytterliggare två års erfarenhet med mig i bakfickan, och trivs säkert jättebra med det.
Bara för att andra inte är nöjda med sin ålder, känner att dem gått miste om för mycket, etc., så kommer jag inte göra det, håll allt det negativa för er själva och dra inte ner andra i skiten.

Hör själv hur negativt detta låter, men absolut inte så jag menar det. Det enda jag egentligen vill ha sagt är att alla borde trivas med livet, det finns ändå inget man kan göra för att ändra till exempel sin ålder, den enda du kan göra något åt är din egen situation, ditt tänkande och din inställning.

Trivs du med din livssituation, ålder och sådär överlag?

Ja, helt galet och otroligt. 
Något hände idag som väckte mig till liv. 
En påminnelse om vem jag är och vad jag älskar att göra, 
som jag nästan hunnit glömma bort. 

Något som är en så stor del av min personlighet.
Detta har drivit mitt liv till en stor del dem senaste 7 åren. 
En av dem största drömmarna i hela mitt liv. 

Nu vaknade jag till liv!
Jag känner igen mig själv. 
Energin är här, som om den aldrig försvunnit. 

Egentligen skulle jag skrivit ett inlägg om en Organisation för sexuellt utsatta idag, och hur Ni kan hjälpa dem att utföra sitt underbara arbete. Men jag har legat sjuk hela dagen och har inte rört en fena på hela dagen. Detta får alltså vänta till imorgon, då jag inte hunnit skriva ihop riktigt allt idag.
Har sån huvudvärk nu också, så det blir ett litet kort inlägg om självförtroende istället.

Ofta är det svårt att sätta fingret på varför jag mått så dåligt hela mitt liv egentligen, då jag blev utsatt för min våldtäkt så tidigt som jag blev, det går ju inte att säga hur det var före eller efter. Men jag tror att det är det som ligger till grund för att jag aldrig känner mig tillräcklig, det som gör att jag alltid känner mig så ful, äcklig och annorlunda på ett negativt sätt. I hela mitt liv har jag kämpat för att bli accepterad, och det blir ju alltid så fel när man gör det av den anledningen, det blir aldrig äkta och jag som person blir så tillgjord.
Man låter folk köra med en i hopp om att man ska passa in och man är helt enkelt inte sig själv. Varken gällande personlighet, utseende, smink, kläder eller vad det nu än kan vara.

Dessutom, hur man än ser ut är man aldrig nöjd själv, vad man än har för kläder på sig är det alltid något som är fel. Det finns alltid något man kan hacka ner på sig själv för. Man tillåter aldrig sig själv att bara må bra.

Det här dåliga självförtroende kan verkligen äta upp en och det förstör hela livet. en sak jag kommit fram till är att allt kan inte vara perfekt, ja jag kanske har en finne, men jag är JAG, och vad är mer värdefullt än en människas liv? Jag är vacker för den JAG är! Det behövs inte mer än så. Så länge jag har sunda värderingar, är positiv, glad och ärlig, sen kommer det mesta av sig själv.

I denna världen finns så många vackra människor som är bittra och sura, hur roliga och fina är dem att titta på? Men en "helt vanlig" människa som ler, skrattar och har utstrålning, hur underbart är inte det?
Utseendet är inte allt.

Jag är inte på långa vägar någon värre snygging, men när jag är glad kan vem som helst säga vad som helst, det spelar ingen roll. Jag vet att jag är vacker för att jag är just jag. Det finns ingen som är som mig i hela denna världen. Vi alla är helt unika och det är inget vi kommer ifrån, men vi måste lära oss att ta till vara på det. Ta vara på människor, vilka dem än är och hur dem än ser ut, se dem för vem dem verkligen är istället.

Det hör med självförtroende är inte så svårt egentligen, om man bara drar det rakt av, givetvis är jag medveten om hur svårt det kan vara i verkligheten, men ta inte saker och ting så hårt. Vad spelar det för roll om du inte har en perfekt näsa? Du har antagligen hur många som helst andra saker att komma med, eller?
Ta vara på dem positiva delarna, förstärk dem ännu mer, ta vara på dem och glöm för guds skull inte bort dem. Om det finns något rimligt du kan göra åt nackdelarna ska du absolut göra det, men låt dem inte ta över ditt liv.

Du är helt underbar precis som du är ! <3