Nicole´s Berättelse

Men ändå är jag precis här.
Jag sover men är ändå vaken, jag är medveten om vad som händer och jag kan styra mina tankar och drömmar.
Kommer inte ihåg sist jag sov så djupt att jag faktiskt kände av att jag hade sovit.

Ibland ifrågasätter jag min existens, för just nu finns det ingen konkret mening med livet.
Jag menar inte att jag inte vill leva, men det händer aldrig någonting. Det går aldrig framåt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det enda jag vet är att jag sitter fast i en position jag hatar, som jag inte trivs i och försöker göra allt för att komma ifrån, men jag kommer ingenstans.

Har inte rört en fena idag. Ligger med min laptop i sängen och har skött allt härifrån.
Finns det någon mening med att resa sig idag? Njae, inte egentligen.
Har en ledsen dag. Har redan gråtit och snyftat mig igenom halva dagen.
Det enda jag längtar efter är att gå och lägga mig ikväll.

När S kom hem inatt så hade jag tydligen gråtit i sömnen. Han tröstade.
Han gick ut när jag somnade om, sen kom en gråtattack till.
Samma visa igen.

Är detta ett värdigt liv?
Finns det någon mening?

Men vad händer med han som våldtog mig?
Nä, han ska få gå fri.
Det är jag som sitter inspärrad, fångad.
Det är han som borde göra det.

Men snart får jag väl en kallelse till psykologen.
Om inte Vårdcentralen är lika snabba som vanligt.
Tanten som skulle ringa i torsdags hade inte vett nog i kroppen att sköta sitt jobb.
Så jag fick ju ringa dit i fredags, och fick en tid först i måndags.
Tog bara en vecka för att få komma till läkaren för att få en remiss, vilket tog ynka 2 minuter.
Så svårt var det ja!

Allt med maten går åt helvete nu också. Får knappt i mig något alls.
Väger 45 kg, men det kan jag tacka mensen för.
Tyvärr så vet jag att jag kommer ligga på ca 41 när helvetet är över.
Svullen som en gris med andra ord.
Bitter och ledsen.

Borde inte skriva idag, i alla fall inte här.
Men jag vet inte vart jag ska ta vägen annars känns det som. 



 

Hur är det möjligt att må så fruktansvärt dåligt utan att se det för vad det faktiskt är?
Att vara så långt nere i skiten och försöka gömma det med ett leende, ett skratt, ett falskt självförtroende.

Det fanns och finns fortfarande stunder när jag är glad, till och med lycklig.
Men det går inte en enda dag utan att jag gråter enorma mängder tårar.
Tårar för allt i denna världen, vad det än är.

Har dragit mig för det länge, men i måndags ringde jag faktiskt vårdcentralen för att få en remiss till en psykolog. Idag ringde kuratorn från vårdcentralen för att prata lite och gå igenom varför jag ville gå till en psykolog. Chockad var hon minst sagt, man hörde på henne hur obekväm hon blev i situationen och hade egentligen ingen koll på vad hon skulle säga eller fråga. Men hon skulle ringa tillbaka imorgon och då kan jag boka en tid där jag ska gå i fortsättningen.

Detta har jag dragit mig för i alla år, men nu händer det på riktigt. Det första steget är taget och jag har faktiskt varit stark nog helt själv att få detta att hända. Det sprids ett otroligt ljus över allting bara jag tänker på vad som kommer hända, hur bra allt kommer bli och hur ljust mitt liv ska bli.

Fick så mycket insikt om väldigt mycket igår när vi var i Göteborg, men ska skriva ett längre inlägg om det i dagarna. Har inte alls haft ork till det idag. Det var så skönt att höra alla dem där sakerna, få den bekräftelsen om att någon borde gjort något, någon borde reagerat. Eventuellt är där några ordentliga tjänstefel på vägen som kanske borde kollas upp. För det borde inte vara möjligt att något sånthär går obemärkt förbi.
Människor måste våga bemöta detta, se det för vad det är. Våga göra något åt det.

Alla utsatta måste veta att det inte är deras fel!!!!
Det finns så mycket som måste nå fram. Informationen måste bli otroligt mycket bättre.
För mig känns det som att ALLT behöver ändras och förnyas, vi måste våga mer.
Våga öppna ögonen.

Gör DU vad DU kan?

Låg lämnad åt slumpen.
Finns det ett liv?
En himmel?
Ett helvete?

Var är min plats i denna världen?
Letar och letar, finner den inte.

Tvivlar och är utan vilja.
Men är det tillräckligt för att dö?
Är hoppet tillräckligt för att leva?

Vad innebär döden?
Vad spelar livet för roll?

Finns det något som håller mig kvar?

Det finns en fin människa i min närhet som alltid påtalar att livet är för kort.
Nästan vad det än är man pratar om.
Oftast känns det som en lögn. Ofta känns livet som en lång mardröm som kommer vara livet ut.

Visst, ett liv kanske inte är så långt egentligen, men när det känns som att mina 23 år jag levt har varit ett långt helvete och veta att jag kanske ska leva 70 år till så känns det bara hemskt.

Det har aldrig gått en enda dag i mitt liv utan jag tryckt ner mig själv, känt mig misslyckad eller otillräcklig. Även om jag är väldigt lycklig överlag i perioder så finns det alltid någon känslig nerv jag kan hitta på mig själv. Är jag inte för smal är jag för tjock, har fult hår, ser inte bra ut, är dålig i skolan, jobbar inte tillräckligt mycket elller bra, är en dålig flickvän eller vad som helst annat som finns i världen.

Har verkligen försökt ta tag i mitt huvud och ändra mitt tankesätt, men den spontana tanken är alltid att det är jag som gör fel, på ett eller annat vis.

Är livet verkligen för kort?
Eller är det bara för långt för att må dåligt?

Är tydligen i stort behov av att skriva av mig. Hjärnan går på sånt högvarv och kan absolut inte slappna av. Tänker på tok för mycket och tar på mig alldeles för mycket saker att göra.
Återigen sitter jag här med plugg upp över öronen, en halvmålad lägenhetet som skriker efter att bli färdig, en mage som vill ha mat, kläder som vill bli tvättade och ja, ungefär 1000000 saker till känns det som.
Vissa dagar kan jag bara inte. Något äter upp mig inifrån.

Egentligen borde jag vara jätteglad och lycklig, ha all tid i världen och vara på stålande humör.
Men varför går det inte?
Det går inte att känna något alls i princip. Glädje, sorg, empati etc., är något som är så långt bort från min verklighet. Jag vill kunna känna något, ibland kan jag leta så långt in i mig som det bara går, men jag kan inte hitta något.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Det är faktiskt titeln på boken jag läser just nu, och den borde dem flesta läsa. Lycklig som olycklig, man lär sig enormt mycket om många olika saker!
Men åter till detta, det står mig upp i halsen, känner mig spyfärdig, stressad och ledsen.
Och varför tar jag på mig så otroligt mycket saker att göra? För att intala mig själv och andra att jag duger, att jag klarar det och att jag kan vara något?

Är det för att väga upp för att jag känner mig så onormal för att ha blivit våldtagen? Många gånger vet jag att det spelar in väldigt mycket. I alla år har jag känt mig som en dålig och otillräcklig människa för det jag blev utsatt för, men borde det egentligen vara jag som mår såhär dåligt nu?

Men om jag vet att jag bara känner mig ännu sämre för att jag inte klarar av allt (vilket jag faktiskt förstått under årens gång), varför fortsätter jag? Kanske är man bara för dumsnäll för att säga nej, eller så borde det ju vara den där dumskallen i en som aldrig tappar hoppet. Om någon vet så bara hojta till!

Oj, blev mycket text idag och ändå är detta bara en liten del av allt som grämer mig. För mycket för att ens tänka på, omöjligt att få ut allt här. Och jag vet att ni inte är mina psykologer, så jag ska bevara er från det denna gången ;) Är dessutom väldigt imponerad och förvånad om någon läst allt detta!

Ha en trevlig kväll och natt, sov gott!

Vill inte, orkar inte, känner inte för det.
Trotsig människa. Tankspridd och trött.
Tänk om allt bara hade varit lättare.
Hur gör man för att tro på sig själv?
Hur vet man att man duger?

Kroppen suger efter energi.
Jag vill röra på mig, hoppa och studsa.
Bara vara glad och ha det där smittande leendet.
Tro på mig själv och veta att jag kan.

Det låter så enkelt.
Varför är det så svårt?
Är det ens så svårt?

Eller är det bara jag?

Dem sista dagarna har jag tagit ledigt från bloggen medvetet. 
Samtidigt som jag mått riktigt skitdåligt har jag faktiskt varit ganska glad. Det är väldigt svårt att förklara, men det känns som att jag inte klarat av mina egna tankar och känslor, därför har jag bara stängt av allt och varit glad istället just för att allt är så mycket lättare och bättre då. Det har varit skönt att bara ha tid för mig själv och kunna göra vad jag vill, vara glad och låtsas att jag mår bra. 
Det har varit skönt att ta allt i min egen takt, inte behöva bry mig och bara göra sånt som jag verkligen vill. 

Tyvärr har jag gått ner i vikt igen, ligger på 42 nu, så 1,5 kg ner. Men det tar sig, man ser inte längre alla ben, mina bröst är inte obefintliga längre och jag känner fortfarande att jag har så mycket mer energi än på länge. 

Imorgon är det dessutom flytt, så det känns kanon! Var i lägenheten idag, och ja, den var ju betydligt indre än jag kunde komma ihåg ;) Men det kommer bli bra, inom en månad blir den helt nyrenoverad dessutom så allt känns kanon!

Resten av denna veckan är jag ledig, bara jobb idag sen var det helg igen. Eller ja, onsdag blir det lite extrajobb vilket är såå kul! Att sy och designa är min stora passion, och att få betalt för det man gör är helt galet.

Nej det känns som att allt är på rätt väg, trots att det har varit lite dippar dem sista dagarna så hanterar jag allt på bättre sätt hela tiden. Det kommer bli skitbra, det vet jag! :) 

Hoppas ni har en underbar dag!

Idag har varit en riktigt skitdag. Känner mig bara ledsen och förstörd. Vet inte riktigt vad det är som gnager egentligen, men jag har tänkt ovanligt mycket på hur hela våldtäkten gick till, steg för steg. Det är inte alls i dessa banorna jag brukar tänka. Känner mig bara sorgsen och faktiskt lite arg över hur det gick till. Arg över hur man kan göra något som detta, mot någon som är så liten.

Distansen jag fått till det hela gör att det inte känns som att det är jag som blivit utsatt för detta. Det är bara hela grejen jag blir så sur för. Hur fan kan man göra något sånt? Hur sjuk kan en människa bli?

Något jag tänker på varje dag är alla dem utsatta som inte klarat sig igenom det, som har tagit livet av sig för allt blivit för mycket, som är narkomaner för att dem inte kan möta det verkliga livet, som mår så otroligt dåligt psykiskt och inte klarar av att leva ett "normalt" liv.

Det är så många som säger att dem tycker synd om mig, men helt allvarligt talat, tyck synd om dem som inte klarar sig själva, säg det till dem som behöver höra det! Det finns så många som hade blivit så glada för att någon bryr sig, så lägg den energin på dem istället!

Absolut att jag också har mina skitdagar och mår riktigt dåligt, men jag har klarat mig ur det. Fick precis en känsla om att jag ljög där, har jag verkligen klarat mig ur det eller skriver jag detta för att det ska låta bra?
Skit samma, ja, jag lever, jag mår relativt bra, jag dricker inte, knarkar inte och inget annat för den delen heller, jag har klarat mig ur detta. Väldigt smärtfritt jämfört med många andra dessutom. Så snälla lägg lite energi på människorna runt om er som behöver det, det kan göra en enorm skillnad för dem.

Ibland har jag inte velat något annat än dö, att kunna leva vidare har känts som en omöjlighet. Samtidigt så har jag varit för feg för att göra något åt det. Väldigt många gånger har jag mått så dåligt för att jag varit så feg.
Att inte våga släcka livets låga när man inte ens lever ett värdigt liv, vad fan är det för något? Hur svag är du egentligen, duger du inte ens till detta? Sådär brukade tankebanorna gå då.

Fortfarande kan jag ifrågasätta varför jag lever, vad är meningen med mitt liv? Vad är det jag finns här för att utföra, förmedla eller vad det nu än kan vara..?
Varför blev just jag satt till världen?
Varför ska jag behöva genomlida livet, kämpa varje sekund? När alla andra är lyckliga och älskar sitt liv.
Livet är väl inte till för att plågas igenom, eller?

Hur mycket eller länge jag än sökt efter svaren så kan jag inte hitta några alls. Fortfarande är jag en lika vilsen själ gällande livet. Jag vet vem jag är, var jag står och egentligen vet jag faktiskt vad jag vill också, men vägen dit känns som en omöjlighet. Kanske är det så enkelt att man behöver byta verktygen man använder sig av.

Men vad vet jag egentligen?
Det jag har gjort änsålänge har ju uppenbarligen inte fungerat.

Min kropp gör ont på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare, det spänner, stramar och värker. Känner inte igen något av det alls. Brukar aldrig ha huvudvärk men nu står jag knappt ut så mycket det bultar, magen gör ont på samma ställe som när jag har magkatarr men det är inte alls samma känsla, det gör mer ont och det spänner över revbenen som om det sitter ett rep runt och håller på att bryta varje revben som finns. 

Ingenting är som det brukar, och att jag varit så duktig med maten är bara borta, hela dagen idag har gått utan att jag fått i mig något alls. Men, till skillnad från innan känner jag faktiskt lite sug på mat. Har i flera år haft väldigt svårt att känna hunger, även om jag varit normalviktig och mått bra, det kopplar bara inte riktigt. Suget på mat har funnits först nu dem senaste dagarna och det är jag sjukt glad för. Så äta kommer jag definitivt göra idag, vilket alltid är positivt :)

Men något är fel på kroppen, det vet jag om. Svårt att avgöra om allt beror på bakterien jag blivit smittad med eller vad det är, då jag inte är alls insatt i hur kroppen beter sig av just den bakterien. Men om det inte gått över inom några dagar får jag väl gå till doktorn igen, för detta är absolut inget jag står ut med. 

Inatt var en vaken natt, utan en enda blund ens. 
Kollade på tv timme ut och timme in, utan att känna någon trötthet alls.
När klockan började närma sig 10 på morgonen slog det till som om någon slog mig med en sten i huvudet.
Tvärdäckad!
Vaknar 13.23 och får panik, ska vara på jobb kl 14.00, ringer chefen och berättar läget, men jag lyckades vara här 14.02 så katastrof blev det inte :)

Bara drygt att allt ska vara så ut och in. Förstår mig inte på något alls, min kropp funkar inte så som den en gång gjorde. Allt är bara fel. 

Saknar min energi, positivitet och glädje. Jag saknar mig själv.
Var gick det fel?