BUP

Ber om ursäkt för att det tagit lång tid sedan jag skrev, men det har varit väldigt händelserikt sista tiden.

Innan  jag börjar skriva om mina besök på BUP, tänkte jag berätta att jag skickade iväg en ansökan till Brottsoffermyndigheten angående Skadestånd.
Redan efter några veckor fick jag ett brev där det stod att dem inte prövar min ansökan.
Anledningen till detta är att deta har gått mer än tre år efter brottet utförts till idag.

Det var oerhört jobbigt att få det beskedet. Det kändes som att det var min sista chans till någon typ av upprättelse, att jag någon stans skulle få rätt på min sida.
Det var nämligen så att Gärningsmannen inte var straffmyndig då detta hände, vilket gjorde att Polisanmälan blev nerlagt direkt.

Att veta att det är omöjligt att någonsin få någon typ av upprättelse är det värsta, att veta att han aldrig kommer få något straff för det brott han begått, det känns bara så konstigt och jag blir helt tom på ord när jag ska försöka förklara min känsla, det är faktiskt helt omöjligt. 
Eller egentligen så blir jag givetvis ledsen, men fortfarande tom på ord. 

Med detta vill jag verkligen uppmana alla andra utsatta till att ta tag i det så fort ni bara kan. 
Upprättelsen tror jag är en väldigt stor del av bearbetningsprocessen och till exempel en Polisanmälan kan göra så himla mycket på vägen. När jag hade gjort min PM var jag för första gången på flera månader lugn, harmonisk och glad, för jag visste att jag hade gjort allt jag kunde, hur det än skulle sluta så var jag nöjd! 
Sen är jag väl medveten om att alla har sina olika tillvägagångssätt, men det är det bästa tipset jag har att ge!


BUP

Det var en kväll när hela familjen satt hemma, då sprack min bubbla. Och det var då jag berättade för mina föräldrar. Men hela sanningen kom inte fram, han sa att han skulle döda mig om jag någonsin berättade för någon, så jag berättade så mycket som jag på något sätt tyckte var okej.
Och helt ärligt som kommer jag inte ihåg riktigt vad jag berättade, men något i stil med att han hade tafsat och försökt ta av mig byxorna. Vi satt och pratade länge den kvällen, jag, mamma och pappa.
Dagen efter ringde dem och bokade in ett möte på BUP i Ängelholm. Så värst mycket kommer jag inte ihåg från dem mötena, men jag vet att vi satt mest och skrev på små lappar och jag fick rita mycket teckningar och så. 

Dem frågade ofta om det inte var något mer som hade hänt, men jag höll fasaden uppe ganska bra, mycket för att jag var så rädd att alla skulle bli arga på mig, för det var väl jag som hade gjort fel!?
På ett av mötena fick jag skriva en lapp där jag skulle försöka förklara vad han hade gjort, och jag skrev:
"Så man gör barn"

Den ena psykologen, som hette Maria kommer jag ihåg, hon frågade om hon fick läsa upp det högt, jag velade mellan ja och nej, jag ville inte att någon skulle få veta min egna hemlighet, men till slut så hör jag bara hur hon säger det högt.

Paniken blev total i hela mig, jag storgrät. Mamma satt till höger om mig och jag stack in mitt lilla huvud under hennes arm och fortsatte gråta, och skämmas.
En stor anledning till att jag skämdes var att jag tyckte det var så pinsamt så som jag skrev på lappen, det var "fel" skrivit av mig, det lät så konstigt och det var dåligt formulerat.

Den lappen har jag skämts för ända tills nu egentligen. När jag för första gången berättade detta för någon, som blev min sambo så storgrät jag igen, och även denna gången för att det var lite pinsamt, samtidigt som jag förstod att, men va fan, jag var sex år gammal. Vad skulle jag göra egentligen? Man har inte någon möjlighet att få ut det på något annat sätt, det är omöjligt. 

Egentligen så tror jag inte att vi fick ut något alls av att gå där, dem fick inte reda på något mer än jag berättade där hemma, och efter dem mötena så pratade vi aldrig mer om det i min barndom. 
Det var bara som bortblåst, det fanns inte längre. 
Ända fram till denna sommaren 2011, då började helvetet mer eller mindre igen. 

Angående min lapp som jag skrev, som lästes högt. Det jag kan tycka är väldigt konstigt var att ingen reagerade på vad som stod där. Tänk om dem hade grävt lite mer i just det där. Och dem orden, blandat med min reaktion, jag kan bara tycka att dem borde förstått. 

Även om jag inte haft någon jättebra erfarenhet av BUP så uppmanar jag ALLA att gå dit med sina barn, om dem har blivit utsatta för något, om dem mår dåligt, om dem är mobbade eller vad det än är. Dem är väldigt professionella och dem vet vad dem gör. Det var svårt att hjälpa mig för jag släppte in inte någon, men dem kan göra underverk, så ta till hjälpen som finns, dem finns där av en anledning! 


Hoppas Ni haft en bra helg!
Ses snart igen hoppas Jag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0