Nicole´s Berättelse

Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner från mitt förra inlägg. Jag står för det jag skrivit och håller fast vid det, inget jag ångrar eller ens funderar på att ta bort. Bara så ni vet. 

Men jag har bestämt mig för att verkligen försöka ta tag i det nu och komma iväg till en psykolog, vet att jag verkligen behöver få ut all ilska, irritation och hat. 
Vill inte att det ska vara som det är nu, vill bara må bra och inte behöva tänka på all annan skit. Det gör mig helt galen. Det gör att jag blir en helt annan person. Att vara såhär hatisk och arg är jag verkligen inte van vid, det brukar vara helt tvärtom, och så ska det bli igen. 

Igår kom jag att tänka på en sak, när jag var liten var jag som sagt väldigt arg och kunde få sjuka raseriutbrott vilket givetvis gjorde alla i min närhet ledsna, besvikna och arga. Då var det en person som frågade mig om jag tyckte om att göra personerna i min närhet illa? Och detta har satt sig något enormt i mitt huvud. När han frågade mig detta var jag 13 år, alltså 10 år sedan. Men jag har mått så dåligt över att någon ens trodde att jag gjorde det för att jag ville det. Det var det enda sättet för mig att ens nå ut till någon alls. 
Han vet inget än idag, men jag funderar starkt på att berätta för honom för att få honom att förstå. Han har stått mig väldigt nära i säkert 15 år snart, så han om någon förtjänar väl att veta? 

Varje dag önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Ändra allt till något mycket ljusare och mer kärleksfullt, göra rätt för mig och få människor i min närhet att må så mycket bättre än så som det blev i min barndom. Inte vara så krävande som jag var, bara vara en normal unge. 
Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra?