Nicole´s Berättelse

Bara för att det kändes som att jag kommit ur det värsta, hårdaste och mest psykiskt jobbiga,
så fick jag smärre sammanbrott igår såklart. 
Visserligen så pratade jag med min sambo i förrgår om att jag tyckte att det kändes som allt hade gått för fort. 
Det hade inte hunnit ifatt mig, och jag var inte ens med i svängarna längre. 

Från det att i tre månader sitta i samtal med Polisen, vara på Polisstationen, Brottoffermyndigheten, ha kontakt med Kvinnofridslinjen och andra organisationer för både kvinnor och sexuellt utnyttjade.
Till att den dagen när jag fick besked från Brottsoffermyndigheten att jag fick avslag, och där och då, så är det bara att sätta igång med allt. 
För då SKA ju allt vara över.

Den senaste tiden har jag känt att orken försvunnit lite ur mig igen, jag har inte haft lust, inte orkat och framförallt inte velat.
Plugget är det som blivit mest lidande av detta, och igår blev jag så besviken på mig själv bara för att jag skickade in en enligt mig grymt dålig uppgift, tack vare att jag inte orkat göra något åt det.

Ringde då min sambo, grät och frågade varför jag inte klarar av något här i livet.
Varför är det bara jag som är dålig nog att inte klara av det jag tar på mig?
Varför kan jag inte vara stark nog att bara komma över detta?

Och återigen satt jag och klankade ner på mig själv, och allt blev mitt fel igen.
I efterhand är allt så dumt. Det blir så fel. 
Han uppfattade det som att jag skällde på honom, och han sa att han inte hade någon lust att komma hem från jobbet längre. 
Och så blev det mitt fel igen.

Hur är det ens möjligt att man lägger över precis ALLT på sig själv?

När han sen kom hem så satt han och kramade om mig i soffan, tröstade mig och pratade med mig.
Allt var ett dumt missförstånd, det förstod vi båda två, men varför blir det alltid så?
Att man låter det gå till brytpunkten och huvudet exploderar, tårarna forsar och helt plötsligt känner man sig både förstörd och som en femåring som bara vill krypa upp i knät, bli tröstad och omkramad. 

Först försökte jag förklara för honom att jag trodde att detta var över nu, jag hoppades att jag skulle gått igenom det där för sista gången, men då förklarade han snabbt för mig att han visste att det inte var slut, inte på långa vägar, det skulle komma många fler sammanbrott, för detta är inte något som bara försvinner, bara för att allt annat är avklarat. 
Och han har väl rätt i det han säger, antar jag. 


Finns det något speciellt NI undrar över, vill fråga eller vad som helst? 
Skicka bara iväg en liten kommentar så gör jag vad jag kan för att svara på det! 

Ha en trevlig kväll!