Depression
Vissa dagar har jag inte slutat gråta, inte tagt mig upp ur sägen, inte ätit och inte duschat.
Vissa dagar har jag vaknat av att jag gråter, oftast för att jag drömmer om själva händelsen.
När jag drömmer om händelsen ser jag det utifrån, jag ser mitt eget ansikte vid sidan om,
mitt ansikte som det ser ut idag, och flickan som blir våldtagen är jag när jag var liten.
Det är alltid samma känsla jag får i kroppen när jag drömmer detta.
Det är aldrig ilska, inte längre.
Men väldigt sorgsen, jag blir ledsen av att det ens är möjligt att sånt här händer.
Och det som känns värst att veta är att det finns så otroligt många utsatta.
Vissa blir utsatta varje eviga dag.
Mina tankar går ofta till alla som någonsin varit med om något svårt i livet.
Det jag innerligt hoppas är att orken, modet och viljan finns hos er att göra något åt situationen,
orka ta er ur allt det svåra och jag önskar att alla får må bra.
Att man tagit sig ur allt som har med detta att göra, och allt som kommer till.
Vilket ofta handlar om till exempel självmordstankar, ätstörningar, depressioner och allt annat negativt.
Fram till för fyra veckor sedan var jag arbetslös, var hemma alltid och mådde otroligt dåligt.
Det var självvalt att vara arbetslös för jag ville få ett avslut på allt, Polisanmälan, Brottsoffermyndigeten och framförallt bli klar med mig själv så pass att det inte berörde mig negativt på det sätt det gjort tidigare.
Det är helt okej att jobba med det som tynger en, men en dag måste man ta sig ur det och göra något åt det.
Nu går jag i skolan och jobbar, det har hjälpt mig enormt mycket att komma ut, träffa människor, att bara få på sig kläder en dag, sminka sig och känna att man lever.
Idag kan jag inte säga något annat än att jag är väldigt tacksam för alla människor i min närhet som har hjälpt mig igenom allt, pratat med mig när jag behövt det, tröstat mig och stöttat mig igenom verkligen allt!
Ta tillvara på människor och all annan hjälp ni kan få!
Glöm aldrig att ni har hur många som helst som skulle göra allt för er,
ta dem människorna till er, och lägg inte så mycket energi på dem som inte förstår!
Ha en bra dag alla fina människor!
Första steget
Det gick väldigt snabbt fram från tanken att starta en blogg till och med att första inlägget var skrivet. Men nu är det gjort och det känns både skönt och lättare än jag trodde. Det känns som att detta är första steget ut i världen på riktigt, när jag faktiskt blottar hela mig själv och min historia. Min historia som jag aldrig någonsin trodde att någon i hela världen skulle få reda på.
Att detta egentligen har gått så värst snabbt fram kan jag knappast påstå. Det tog ca 17 år innan jag en pratade öppet med någon om det, och det tog ytterligare över 1 år innan jag berättade för någon mer än min sambo.
Vägen har varit lång och smärtsam, men i längden har jag inte något annat än vunnit på det.
Det är väldigt många saker i mitt liv som blivit påverkade av detta, både fysiskt och psykiskt, berg och dalbanor av känslor, tankar och agerande.
Det jag kommer skriva om i min blogg är alla mina upplevelser, sätt att hantera situationer och kriser, tankar, känslor och hur mitt liv ser ut idag jämförelse till förr.
Mitt enda mål jag har för närvarande är att hjälpa EN människa. Sen hade jag varit hur nöjd som helst! Givetvis vill jag kunna göra mycket mer än så i längden, men det hade varit värt all möda med en enda person.
Ett annat mål som jag har är att beröra mina läsare, få Er att förstå att detta händer på riktigt, överallt.
Hoppas innerligt att ni får något ut av att läsa min Blogg, kom gärna med önskemål om vad jag ska skriva, frågor, åsikter eller vad det än må vara!
Imorgon kommer jag skriva om hur det var att gå på samma skola som gärningsmannen fram till jag började femman.
