Nicole´s Berättelse

Det går flera dagar utan att jag varken äter eller sover.
Ibland känns det som att tankarna tar över mig, och hela min kropp.
Att leva såhär går inte, egentligen har jag vetat det länge, men att erkänna problemet för sig själv ligger ofta längre bort. Att förstå vad som verkligen är problemet.

Nej, det jobbigaste är inte vad jag har gått igenom.
Det som hände när jag va fyra är nog inte det som är det stora problemet just nu.
Absolut att det ligger till grund för allt som händer nu, men om jag då kan göra något åt min sits NU, så kanske det kan vara en stor del i min bearbetningsprocess framöver? 

Imorgon ska jag alltså till doktorn för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både med mat, tankar, sömn och allt annat förhoppningsvis. 
Det är bara att konstatera att jag kan inte leva mitt liv såhär, det är inte ett värdigt liv. 

Idag var första gången jag kände att jag faktiskt MÅSTE göra något åt det. 
Jag hittade massor av kläder jag inte använt på ca ett år, så jag var ju bara tvungen att prova dem!
Detta var så hemskt! Jag trodde inte min ögon. Fy fan vad äcklad jag blev av min egen kropp. 
Allt var i storlek XS, och jag var inte ens i närheten av att fylla ut kläderna. 
Dem som en gång satt så fint. Dem som en gång åtminstone passade. 

Helt omöjligt att hålla tårarna borta. 
Detta funkar inte längre, jag mår fan verkligen riktigt dåligt. 

Jag kan fan inte se ut såhär. Har alltid haft väldigt svårt för "för smala" tjejer, för det är inte snyggt. Och var sitter jag själv nu, hur fan ser jag själv ut? 
Detta är absolut inte självvalt, jag har försökt och verkligen kämpat med att gå upp i vikt. Men nu har jag tappat hoppet med att klara det själv, så nu får man väl få lite hjälp med det.

Imorgon bär det iaf av till doktorn, så önska mig lycka till!