Nicole´s Berättelse

Nu var vi i alla fall hemma igen.
Inte alls vad vi vill.

Ingenting är väl som vi vill.

Det var en underbar semester, men sen tog den slut.
Sen tog allt slut...

Tiden läker inte alla sår.

Men man kan lära sig att leva med dem.
Lära sig hantera dem.
Hitta sitt eget förhållningssätt.
Acceptera att det hänt.
Förlåta.
Finna positiva saker i det eländiga.
Utnyttja det till sin egen fördel.

Man måste bara komma till insikt,
och hitta sin egen väg!

Hade glömt hur det var att gå runt och vara nervös hela tiden.
Ha ont i magen och stressa fram en massa. 

Men nu är det ju sååå positivt!
Bara några dagar kvar och jag vet knappt var jag ska ta vägen. 
Dock så ha jag ju lagt mer och mer märke till hur verkligt paranoid jag är och vilken ångest jag har. 

Det får jag nog kämpa lite mer med,
men annars ska nog allt gå bra ;) 

 

Man kan ju inte bli annat än sugen på att börja träna utav bara fan och knipa en plats på OS 2016 ;)
Haha! Det är helt galet, verkligen. Men jag blir bara helt sjuk när jag tittar på brottning.
Jag vill så jävla gärna!

Hade jag hittat någon som hade kunnat specialträna mig lite hade jag fan börjat imorgon, det kan jag lova :D

Inte för att det är ett så realistiskt mål, men alla får väl drömma eller? ;)

Det här med att bearbeta, sörja, tjura, vara bitter och allt vad det är.
Försöker sätta fingret på hur jag mår och varför, vilket stadie jag är på just nu.
Och faktiskt få reda på lite om vad man har kvar och vad man kan vänta sig i framtiden. För även om man bara vill vara klar med allt nu, så kommer det på något sätt ändå hänga kvar tills den dagen jag dör. För jag kommer ju faktiskt inte undan det helt..



För det första - Sorgen: för mig har den varit tung, kanske bland det tyngsta.
Men det är ju faktiskt över nu, och det var nog den största förändringen man märkte av.
Att sörja det som hände mig tog extremt många år, vilket jag tror beror mycket på att jag aldrig pratade med någon. Och jag var så ledsen för att jag egentligen inte förstod allt, i alla fall inte så som idag.
Att inte veta om det var jag eller han som gjorde fel. Egentligen så gjorde allt mig väldigt ledsen bara, helt enkelt.  

Sen kom det där bittra och arga.
Varför JAG? Hur kan man ens göra så? Och alla dem där frågorna.
När jag väl förstod att detta har gjort mig till en starkare människa lade sig det arga. Istället kunde jag faktiskt känna lite tacksamhet för att jag hanterat det "så pass" bra, och inte börjat med en massa droger eller väldigt utåtagerande bara. 

Tjurat har jag gjort något enormt sista tiden. Tror detta beror på mina ätstörningar, sjukskrivning och bara hur det påverkat livet negativt. Jag har inte orkat göra något av det där jag egentligen vill göra. Vilket givetvis stör rytmen i livet.

Perioder där jag varit helt tom kom också. Så fort jag varit glad har jag fått dåligt samvete för "jag kan ju inte vara glad när jag varit med om något sånt". Och jag har inte varit ledsen, för det har bara inte funnits där i dem perioderna. Tom, är verkligen enda ordet. Det finns inget i huvudet och ansiktet rör sig inte en millimeter.
Vet inte hur jag kan förklara det, hoppas ni förstår.

Bearbetningen kommer alltid finnas där. Som när jag får egna barn, då tror jag man går igenom en helt djävulsk process. Lite mer orolig och vaksam skulle jag gissa på. Jag vet ju inte, men oron finns ju där nu i alla fall. Och skulle jag någonsin våga sätta dem hos dagmamma eller på dagis? Hmm, återstår väl att se.

Men efter alla års grubblande har jag insett att det är MITT liv och det är jag som bestämmer hur jag ska må och hur jag ska hantera det. Och bara efter jag insåg det där lilla och enkla har allt blivit mycket lättare.
Och det är verkligen inställningen som avgör! Tro mig :)

Ja, ännu en natt med massa rabblande och babblande, men så går det när man sover en tiondel av vad man ska, hjärnan är inte vad den borde vara! Precis som att den var det innan då? ;)

Sov gott, vi ses i drömmarna någon annan natt kanske!

Varje dag försöker jag göra till den bästa dagen i mitt liv.
Förbättra allt från smått till stort.
Förlåta mig själv för saker jag gjort.
Förlåta andra för saker dem gjort.
Ändra någon dålig vana till en bra.
Vakna med ett leende på läpparna.
Intala mig själv till att jag duger.
Säga till mig själv att jag inte ska gråta, vare sig det är bra eller dåliga tårar.
Göra något vettigt av mitt liv.

Varje dag händer något positivt, någon bra förändring sker, något mål uppnås.

Vet ni varför?

För att jag har bestämt mig för det :)
SÅ enkelt är det faktiskt. Prova ni också får ni se!

Vill ni veta mer om detta kan jag rekommendera en bok som heter: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson. Helt otroligt vad vi kan göra med våra hjärnor, men faktiskt så väljer vi själva hur vi har det!

Hoppas ni sover gott, vi ses i drömmarnas värld en annan natt när jag också får ro i kroppen! :)

Igår tog jag saken i egna händer och gjorde tvärtom mot vad läkarna har sagt. Jag ska egentligen inte träna förrän jag kommit upp i normalvikt, vilket jag har 5 kg kvar till. Men om jag börjar sakta men säkert, bygger muskler och får igång aptiten så kommer detta bli skitbra!

Helt otroligt att man kan bli så trött efter träning med skivstång utan vikter, när man en gång varit så vältränad.
Klarade precis 100 situps, dem 50 sista var hemska, och var tog mina magmuskler vägen? Magen som alltid varit det jag varit starkast i.

Eller egentligen gör jag alltid en extra, varje gång, för det är den där extra man gör som ger det där lilla extra som andra inte har. Och den där sista, 101, fy faaan säger jag bara, hade jag inte hört det där skrikandet och peppandet i öronen under hela passet hade jag aldrig tagit mig igenom det.

Den människan som finns i mitt huvud när jag tränar är min Brottningstränare från Bjuv. Det är många år sedan jag höll på nu, men han kommer alltid finnas där, långt in i mitt huvud som jag plockar fram varje gång jag behöver lite extra pepp. Och det funkar alltid!
Om det är någon som kan få mig att göra något jag egentligen inte hade klarat är det han!

Han har inte bara funnits där gällande träningen. Han var ett stort stöd i hela livet, en trygghet jag inte fick på något annat håll just då.

Tittade igenom mina priser och diplom för ett tag sedan, där fanns något som betydde mer än allt annat.
Patriks Hederspris.
Det var det året då min axel gick ur led på GT, i semifinalen tror jag att det var. Sen blev det sjukhuset resten av kvällen och natten. Och visst satt han där med mig. Just tryggheten och stödet, ja det finns inga ord.

Brottningen har varit en så stor del av mitt liv, på gott och ont. Egentligen ville jag inte ens gå till Ekeby från Ängelholm. Och jag ville absolut inte gå till Bjuv efter Ekeby. Jag hatade det, samtidigt som jag älskade det. 
Jag älskade att plåga mig själv med träningen, vilket kanske låter negativt, men att kötta sin egen kropp och uppnå något, det var stort för mig. Och att träna hårt älskar jag, svetten ska rinna av en och man ska helst både spy och gråta efter en träning.

Nu i efterhand var det verkligen inte bra för mig. Men just DÅ, för att orka hålla mig vid liv, var det dessa 14 träningspass i veckan som gjorde att jag orkade leva, för jag orkade inte tänka. Från en träning till en annan. Inte en enda dag tränade jag endast ett pass. Det kördes mellan fotbollen, brottningen och innebandyn. Och under en period hade jag även hästen som jag cyklade till nästan varje dag. Jo, just det ja, på söndagar hade jag bara ett pass, då tränade jag fotboll med grabbarna för att inte ha en vilodag så var det ;)

Har faktiskt kvar mitt träningsschema, så kanske ska kolla igenom det ordentligt någon dag :) Kommer ju gråta av utmattning genom att bara läsa det.

Arg har jag varit för att hela min barndom lagts på träning, men jag är faktisk mest tacksam. Det har gjort att jag har orkat leva och det har ju varit det viktigaste. Men den som ska mest tack av alla, det är Paddan.

Tack!

Jo, den där läkaren på Planteringens Vårdcentral...
GÅ ALDRIG DIT!! Någonsin.
Inte en enda gång har jag varit helt nöjd efter ett besök där.

Nu sist fick jag en läkare som pratade väldigt dålig svenska.
Hon visste inte vad våldtäkt var.
Menar du våld? Inget sexuellt övergrepp, eller!?
Fisa, rapa, dålig i magen, sömproblem? Kan du förklara vad det är?

Det var så jobbigt att i den situationen när man ska berätta om allt så förstår hon ingenting.
Till slut hängde inget ihop och jag förstod knappt själv vad jag pratade om. Vissa saker fick jag förklara i flera minuter och så nickade hon bara och klämde fram ett långt "Okeeej....". Vilket jag snabbt förstod att så sa hon bara när hon inte hade en aning om vad jag pratade om.

Flera gånger ville jag bara gå därifrån. Det kändes inte lönt att ens sitta där.
Men jag ville inte vänta längre. Hade jag gått så hade jag bara fått gå tillbaka dagen efter.

Hon ringde dessutom i förrgår igen, och denna gången bad hon om ett urinprov. Jag frågade snällt varför, i och med att jag lämnade ett sist. Då skulle dem kolla om jag tog droger, eller några andra saker som jag inte ens uppfattade vad det var.
Hon sa det precis som att "Nu ska vi se vad det är du går på". Och jag blev återigen så sur på henne, sitta där och anklaga en. Jag lämnar mer än gärna ett pisseprov till, men man kan väl för fan bete sig normalt?

Ska ringa dit idag och se hur det går. Har ju fått lite remisser skickade och ska gå igenom proverna lite grundligare.

Ta hand om er gott folk!