Nicole´s Berättelse

Det här med att bearbeta, sörja, tjura, vara bitter och allt vad det är.
Försöker sätta fingret på hur jag mår och varför, vilket stadie jag är på just nu.
Och faktiskt få reda på lite om vad man har kvar och vad man kan vänta sig i framtiden. För även om man bara vill vara klar med allt nu, så kommer det på något sätt ändå hänga kvar tills den dagen jag dör. För jag kommer ju faktiskt inte undan det helt..



För det första - Sorgen: för mig har den varit tung, kanske bland det tyngsta.
Men det är ju faktiskt över nu, och det var nog den största förändringen man märkte av.
Att sörja det som hände mig tog extremt många år, vilket jag tror beror mycket på att jag aldrig pratade med någon. Och jag var så ledsen för att jag egentligen inte förstod allt, i alla fall inte så som idag.
Att inte veta om det var jag eller han som gjorde fel. Egentligen så gjorde allt mig väldigt ledsen bara, helt enkelt.  

Sen kom det där bittra och arga.
Varför JAG? Hur kan man ens göra så? Och alla dem där frågorna.
När jag väl förstod att detta har gjort mig till en starkare människa lade sig det arga. Istället kunde jag faktiskt känna lite tacksamhet för att jag hanterat det "så pass" bra, och inte börjat med en massa droger eller väldigt utåtagerande bara. 

Tjurat har jag gjort något enormt sista tiden. Tror detta beror på mina ätstörningar, sjukskrivning och bara hur det påverkat livet negativt. Jag har inte orkat göra något av det där jag egentligen vill göra. Vilket givetvis stör rytmen i livet.

Perioder där jag varit helt tom kom också. Så fort jag varit glad har jag fått dåligt samvete för "jag kan ju inte vara glad när jag varit med om något sånt". Och jag har inte varit ledsen, för det har bara inte funnits där i dem perioderna. Tom, är verkligen enda ordet. Det finns inget i huvudet och ansiktet rör sig inte en millimeter.
Vet inte hur jag kan förklara det, hoppas ni förstår.

Bearbetningen kommer alltid finnas där. Som när jag får egna barn, då tror jag man går igenom en helt djävulsk process. Lite mer orolig och vaksam skulle jag gissa på. Jag vet ju inte, men oron finns ju där nu i alla fall. Och skulle jag någonsin våga sätta dem hos dagmamma eller på dagis? Hmm, återstår väl att se.

Men efter alla års grubblande har jag insett att det är MITT liv och det är jag som bestämmer hur jag ska må och hur jag ska hantera det. Och bara efter jag insåg det där lilla och enkla har allt blivit mycket lättare.
Och det är verkligen inställningen som avgör! Tro mig :)

Ja, ännu en natt med massa rabblande och babblande, men så går det när man sover en tiondel av vad man ska, hjärnan är inte vad den borde vara! Precis som att den var det innan då? ;)

Sov gott, vi ses i drömmarna någon annan natt kanske!