Nicole´s Berättelse

Igår tog jag saken i egna händer och gjorde tvärtom mot vad läkarna har sagt. Jag ska egentligen inte träna förrän jag kommit upp i normalvikt, vilket jag har 5 kg kvar till. Men om jag börjar sakta men säkert, bygger muskler och får igång aptiten så kommer detta bli skitbra!

Helt otroligt att man kan bli så trött efter träning med skivstång utan vikter, när man en gång varit så vältränad.
Klarade precis 100 situps, dem 50 sista var hemska, och var tog mina magmuskler vägen? Magen som alltid varit det jag varit starkast i.

Eller egentligen gör jag alltid en extra, varje gång, för det är den där extra man gör som ger det där lilla extra som andra inte har. Och den där sista, 101, fy faaan säger jag bara, hade jag inte hört det där skrikandet och peppandet i öronen under hela passet hade jag aldrig tagit mig igenom det.

Den människan som finns i mitt huvud när jag tränar är min Brottningstränare från Bjuv. Det är många år sedan jag höll på nu, men han kommer alltid finnas där, långt in i mitt huvud som jag plockar fram varje gång jag behöver lite extra pepp. Och det funkar alltid!
Om det är någon som kan få mig att göra något jag egentligen inte hade klarat är det han!

Han har inte bara funnits där gällande träningen. Han var ett stort stöd i hela livet, en trygghet jag inte fick på något annat håll just då.

Tittade igenom mina priser och diplom för ett tag sedan, där fanns något som betydde mer än allt annat.
Patriks Hederspris.
Det var det året då min axel gick ur led på GT, i semifinalen tror jag att det var. Sen blev det sjukhuset resten av kvällen och natten. Och visst satt han där med mig. Just tryggheten och stödet, ja det finns inga ord.

Brottningen har varit en så stor del av mitt liv, på gott och ont. Egentligen ville jag inte ens gå till Ekeby från Ängelholm. Och jag ville absolut inte gå till Bjuv efter Ekeby. Jag hatade det, samtidigt som jag älskade det. 
Jag älskade att plåga mig själv med träningen, vilket kanske låter negativt, men att kötta sin egen kropp och uppnå något, det var stort för mig. Och att träna hårt älskar jag, svetten ska rinna av en och man ska helst både spy och gråta efter en träning.

Nu i efterhand var det verkligen inte bra för mig. Men just DÅ, för att orka hålla mig vid liv, var det dessa 14 träningspass i veckan som gjorde att jag orkade leva, för jag orkade inte tänka. Från en träning till en annan. Inte en enda dag tränade jag endast ett pass. Det kördes mellan fotbollen, brottningen och innebandyn. Och under en period hade jag även hästen som jag cyklade till nästan varje dag. Jo, just det ja, på söndagar hade jag bara ett pass, då tränade jag fotboll med grabbarna för att inte ha en vilodag så var det ;)

Har faktiskt kvar mitt träningsschema, så kanske ska kolla igenom det ordentligt någon dag :) Kommer ju gråta av utmattning genom att bara läsa det.

Arg har jag varit för att hela min barndom lagts på träning, men jag är faktisk mest tacksam. Det har gjort att jag har orkat leva och det har ju varit det viktigaste. Men den som ska mest tack av alla, det är Paddan.

Tack!