Nicole´s Berättelse

Huvudet är som ett stort virr-varr. Vet inte vad jag tänker på, men det är alldeles för mycket ändå.
Igår ringde psykologen jag ska börja gå till för att ta dem där frågorna som är grundläggande för behandlingen.
Jättebra tänkte jag, då är vi snart igång. Men så var alltså inte fallet. Först i början av Maj fick jag en tid.
Hur ska jag stå ut? 46 dagar kvar och jag skulle behövt vara där för en vecka sedan egentligen.
Men det får ju gå, eller?

Senaste tiden har jag varit så arg. Har ibland lust att bara be människor dra åt helvete. Blir så besviken på många i min närhet. Men va fan ska man göra? Har faktiskt inte mage att bara säga till dem att jag inte vill ha dem i mitt liv, trots att jag vet att jag hade mått bättre utan dem. Ja, kommer nog inte längre på denna punkten, kanske bara ska låta det vara och se vad som händer.

Idag när jag pratade om min situation med en hyptnotisör så frågade han om jag berättat för min omgivning?
Ja, familjen och lite vänner, dem närmsta, svarade jag.
Då kom frågan som knappt någonsin existerat hittills: Hur har deras reaktion och hjälp varit?
Vääldigt blandat, sa jag. Och så är det faktiskt. Fast det är väldigt få som ens vågar prata om det.

Det är EN som faktiskt har frågat hur det går med allt. EN!! Detta är en vän som jag saknar otroligt att ha nära. Att ha nästan 60 mil mellan suger verkligen. Detta är den enda vän som jag kan prata på det där sättet med. Saknar när vi bodde i samma stad, och ibland samma hus till och med. Saknar dig, oss och vårt liv vi hade då. Camilla, är det någon som betyder något är det du fröken! Er så kjempeglad i deg vennen <3

Men i alla fall. Min terapi dem senaste dagarna har varit att måla.  Allt har blivit vitt. Möbler, väggar och lister. Dels är det en fröjd att leva i ett så ljust hem och att stå och måla i timmar och bara lyssna på en massa bra musik gör att själen verkligen får en kick! Har dessutom bytt ut lite möbler och det har blivit bra mycket bättre nu :)
Jo, kanske ska säga att detta är i den gamla lägenheten. Vi beslutade väl att bo här igen. Så min lilla etta står lite ensam just nu, tyvärr. Men ja, förvirrad och vet inte vad jag ska säga om det. Givetvis är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, men jag saknar MITT hem, mina saker och framförallt min ordning. Han har ju levt ungkarl här ett tag så ni kan ju tänka er!? ;) Men nu ska det bli ordning på torpet igen.

Finns en del jag skulle vilja dela med mig av, men det får nog vänta.
Ta hand om Er och varandra.
Glöm inte att ta vara på tiden med dem ni bryr er om,
man vet aldrig hur länge det varar <3

Har inte rört en fena idag. Ligger med min laptop i sängen och har skött allt härifrån.
Finns det någon mening med att resa sig idag? Njae, inte egentligen.
Har en ledsen dag. Har redan gråtit och snyftat mig igenom halva dagen.
Det enda jag längtar efter är att gå och lägga mig ikväll.

När S kom hem inatt så hade jag tydligen gråtit i sömnen. Han tröstade.
Han gick ut när jag somnade om, sen kom en gråtattack till.
Samma visa igen.

Är detta ett värdigt liv?
Finns det någon mening?

Men vad händer med han som våldtog mig?
Nä, han ska få gå fri.
Det är jag som sitter inspärrad, fångad.
Det är han som borde göra det.

Men snart får jag väl en kallelse till psykologen.
Om inte Vårdcentralen är lika snabba som vanligt.
Tanten som skulle ringa i torsdags hade inte vett nog i kroppen att sköta sitt jobb.
Så jag fick ju ringa dit i fredags, och fick en tid först i måndags.
Tog bara en vecka för att få komma till läkaren för att få en remiss, vilket tog ynka 2 minuter.
Så svårt var det ja!

Allt med maten går åt helvete nu också. Får knappt i mig något alls.
Väger 45 kg, men det kan jag tacka mensen för.
Tyvärr så vet jag att jag kommer ligga på ca 41 när helvetet är över.
Svullen som en gris med andra ord.
Bitter och ledsen.

Borde inte skriva idag, i alla fall inte här.
Men jag vet inte vart jag ska ta vägen annars känns det som. 



 

Det var en så händelserik och insiktsfull dag, fick så mycket värdefull information så det går knappt att tänka sig. Lärde mig så mycket nya saker om mig själv, fick svar på många frågor och kan se helheten på ett annat sätt. Nu kan man dra dem där trådarna till varandra och förstå sambandet mellan övergreppet och varför jag är som jag är som person. Skönt att veta att det inte bara är jag som är totalt störd :) 

Carl Göran Svedin, skulle vilja kalla honom min ängel faktiskt. Han höll i en fantastisk föreläsning om forskningen kring sexuella övergrepp, varför man drabbas av PTSD, ångest, etc., statistik över hur många som drabbas av de olika symptomen och allmän information kring övergrepp.
Här fick jag många svar gällande mig själv, vilket är en enorm lättnad att veta vad man ska jobba med lite extra och bara få den där förståelsen för sig själv. Att få svar på att detta är ganska naturligt och inte bara jag som är helt sinnesjuk är väldigt härligt att veta!
Om detta är ett ämne Ni är intresserade av så har Carl Göran Svedig givit ut böcker vilka kan vara väldigt läsvärda, om inget annat kan ni hitta hur mycket som helst på internet. Tveka inte på att ta hjälp från alla medel som finns, det kan göra en helt enorm skillnad för utsatta människor, och kan öka förståelsen för människor som inte är utsatta. Rekommenderar Er alla att i alla fall läsa något, det är allmänbildning det handlar om tycker jag!

Nästa människa som fick mig att totalt falla till marken var Ewa Cederstam. Vet inte hur många gånger ögonen tårades och jag bara hade lust att sätta mig i ett hörn och gråta. Hon gav så mycket av sig själv och allt satte sig så hårt i hjärtat. Hon hade en otrolig historia att berätta och det var så äkta. En föreläsning precis som den ska vara enligt mig, från hjärtat.
Våga minnas är en film av Ewa Cederstam, som handlar om hennes egen berättelse. 25 år efter våldtäkten hon blev utsatt för som 18åring, nu söker hon svar på alla frågor som hon har, för hennes minnen är helt utsuddade i många sammanhang.
I Göteborg fick vi se delar av den, men den 28 mars ska jag till Skurup för att se hela, det är inget man vill missa kan jag lova!
Gå in och kolla på folketsbio.se för att se var den visas närmst du befinner dig ;)
Om ni vill hänga med den 28 så bara säg till.

Måste nog smälta allt lite till, har massor av anteckningar men dem ligger tyvärr i bilen.
Är det något mer Ni skulle vilja veta? :)

Hoppas Ni haft en trevlig helg kära läsare!



Vi hade även samtal i smågrupper, men jag kommer inte ihåg dem två frågorna vi fick att diskutera. Ska höra vad det var så återkommer jag om det. Men det var intressant att få höra vad till exempel människor som jobbade i vården hade att säga och hur det skiljde sig från mig som utsatt. Alla har givetvis sin åsikt och ståndpunkt, men det var ändå kul.

Hur är det möjligt att må så fruktansvärt dåligt utan att se det för vad det faktiskt är?
Att vara så långt nere i skiten och försöka gömma det med ett leende, ett skratt, ett falskt självförtroende.

Det fanns och finns fortfarande stunder när jag är glad, till och med lycklig.
Men det går inte en enda dag utan att jag gråter enorma mängder tårar.
Tårar för allt i denna världen, vad det än är.

Har dragit mig för det länge, men i måndags ringde jag faktiskt vårdcentralen för att få en remiss till en psykolog. Idag ringde kuratorn från vårdcentralen för att prata lite och gå igenom varför jag ville gå till en psykolog. Chockad var hon minst sagt, man hörde på henne hur obekväm hon blev i situationen och hade egentligen ingen koll på vad hon skulle säga eller fråga. Men hon skulle ringa tillbaka imorgon och då kan jag boka en tid där jag ska gå i fortsättningen.

Detta har jag dragit mig för i alla år, men nu händer det på riktigt. Det första steget är taget och jag har faktiskt varit stark nog helt själv att få detta att hända. Det sprids ett otroligt ljus över allting bara jag tänker på vad som kommer hända, hur bra allt kommer bli och hur ljust mitt liv ska bli.

Fick så mycket insikt om väldigt mycket igår när vi var i Göteborg, men ska skriva ett längre inlägg om det i dagarna. Har inte alls haft ork till det idag. Det var så skönt att höra alla dem där sakerna, få den bekräftelsen om att någon borde gjort något, någon borde reagerat. Eventuellt är där några ordentliga tjänstefel på vägen som kanske borde kollas upp. För det borde inte vara möjligt att något sånthär går obemärkt förbi.
Människor måste våga bemöta detta, se det för vad det är. Våga göra något åt det.

Alla utsatta måste veta att det inte är deras fel!!!!
Det finns så mycket som måste nå fram. Informationen måste bli otroligt mycket bättre.
För mig känns det som att ALLT behöver ändras och förnyas, vi måste våga mer.
Våga öppna ögonen.

Gör DU vad DU kan?

Låg lämnad åt slumpen.
Finns det ett liv?
En himmel?
Ett helvete?

Var är min plats i denna världen?
Letar och letar, finner den inte.

Tvivlar och är utan vilja.
Men är det tillräckligt för att dö?
Är hoppet tillräckligt för att leva?

Vad innebär döden?
Vad spelar livet för roll?

Finns det något som håller mig kvar?

Är man inte för smal är man för tjock.
Att vara nöjd är en omöjlighet.
Att äta som en normal människa går inte, knappt som ett barn bara.
Är det bara jag i denna världen?
Är det ingen som förstår?

Pendlar i vikt som vanligt, upp och ner.
När jag väger som mest är jag knappt normalviktig ändå.
Trots det trivs jag inte.

För tjock, för smal.
Aldrig nöjd.

Kommer jag någonsin bli en normal människa?

På tisdag ska jag alltså till Göteborg där det hålls föreläsningar hela dagen lång. Det är organisationen HOPP som håller i arrangemanget och jag fick en härlig inbjudan via mail av en av dem anställda jag haft kontakt med ett tag. Ska bli galet roligt och spännande, första gången jag ska på något i stil med detta och denna inriktning.
Ska bli kul att träffa dem man haft kontakt med både via telefon och mail, dessa människor som kommit att betyda så mycket för mig.

Väldigt intressanta föreläsningar också, tror detta kan göra att jag får en djupare insikt om mig själv, varför jag hanterat situationer som jag gjort och hela den där biten.
Men jag tar allt som det kommer, vill inte spekulera för mycket, men efter tisdag kommer ni få läsa om hur allt var, det kan jag lova!

Glöm inte att det finns saker NI kan göra för att stödja HOPP och sexuellt utsatta människor. Om ni går in på www.HOPP.org så kan ni läsa om en tidning som heter Våga se, där kan ni skaffa er en prenumeration som endast kostar 150 kr/år. Då stödjer ni inte enbart organisationen, utan får även sätta er in i hur det kan se ut för andra människor, en värld som är dem flesta människors mardröm, vilket är många människors verklighet och vardag.
Annars kan man även skaffa sig ett medlemskap, som då kostar 200 kr/år, man får tidningen Våsa se, möjlighet att delta vid kurser och seminarier och man kan även köpa litteratur som rör sexuella övergrepp till rabatterat pris.

150-200 kr/år är väl något som vi alla kan lägga på något som verkligen gör skillnad?
Hopp har hjälpt så otroligt många utsatta, även mig, och jag skulle verkligen vilja be alla att göra detta, för ni hjälper verkligen, ni hjälper till att hålla en helt underbar organisation vid liv och ni får dessutom säkert ut väldigt mycket av det själva!

Ni får gärna skriva en kommentar om det är någon som får för sig att skaffa sig medlemskap eller prenumerera på tidningen;)

 

Herregud så underbart det är att bli äldre, att veta att man varje år växer som människa, skaffar sig nya erfarenheter, lär sig massor av saker, får med sig många fina minnen och allt annat som det innebär att åldras. Vet givetvis om att det kommer negativa, jobbiga och svåra saker under tiden också, men nu ska livet fokusera på det positiva, och jag tycker faktiskt om att bli äldre! Trivs jättebra med det och det ska jag inte sluta med. Människor säger att jag bara ska vänta tills jag är 25-30 och uppåt. Ja, kanske det, men när jag är 25 har jag ytterliggare två års erfarenhet med mig i bakfickan, och trivs säkert jättebra med det.
Bara för att andra inte är nöjda med sin ålder, känner att dem gått miste om för mycket, etc., så kommer jag inte göra det, håll allt det negativa för er själva och dra inte ner andra i skiten.

Hör själv hur negativt detta låter, men absolut inte så jag menar det. Det enda jag egentligen vill ha sagt är att alla borde trivas med livet, det finns ändå inget man kan göra för att ändra till exempel sin ålder, den enda du kan göra något åt är din egen situation, ditt tänkande och din inställning.

Trivs du med din livssituation, ålder och sådär överlag?