Nicole´s Berättelse

Hur är det möjligt att må så fruktansvärt dåligt utan att se det för vad det faktiskt är?
Att vara så långt nere i skiten och försöka gömma det med ett leende, ett skratt, ett falskt självförtroende.

Det fanns och finns fortfarande stunder när jag är glad, till och med lycklig.
Men det går inte en enda dag utan att jag gråter enorma mängder tårar.
Tårar för allt i denna världen, vad det än är.

Har dragit mig för det länge, men i måndags ringde jag faktiskt vårdcentralen för att få en remiss till en psykolog. Idag ringde kuratorn från vårdcentralen för att prata lite och gå igenom varför jag ville gå till en psykolog. Chockad var hon minst sagt, man hörde på henne hur obekväm hon blev i situationen och hade egentligen ingen koll på vad hon skulle säga eller fråga. Men hon skulle ringa tillbaka imorgon och då kan jag boka en tid där jag ska gå i fortsättningen.

Detta har jag dragit mig för i alla år, men nu händer det på riktigt. Det första steget är taget och jag har faktiskt varit stark nog helt själv att få detta att hända. Det sprids ett otroligt ljus över allting bara jag tänker på vad som kommer hända, hur bra allt kommer bli och hur ljust mitt liv ska bli.

Fick så mycket insikt om väldigt mycket igår när vi var i Göteborg, men ska skriva ett längre inlägg om det i dagarna. Har inte alls haft ork till det idag. Det var så skönt att höra alla dem där sakerna, få den bekräftelsen om att någon borde gjort något, någon borde reagerat. Eventuellt är där några ordentliga tjänstefel på vägen som kanske borde kollas upp. För det borde inte vara möjligt att något sånthär går obemärkt förbi.
Människor måste våga bemöta detta, se det för vad det är. Våga göra något åt det.

Alla utsatta måste veta att det inte är deras fel!!!!
Det finns så mycket som måste nå fram. Informationen måste bli otroligt mycket bättre.
För mig känns det som att ALLT behöver ändras och förnyas, vi måste våga mer.
Våga öppna ögonen.

Gör DU vad DU kan?