Som ett spöke på andra sidan
Men ändå är jag precis här.
Jag sover men är ändå vaken, jag är medveten om vad som händer och jag kan styra mina tankar och drömmar.
Kommer inte ihåg sist jag sov så djupt att jag faktiskt kände av att jag hade sovit.
Ibland ifrågasätter jag min existens, för just nu finns det ingen konkret mening med livet.
Jag menar inte att jag inte vill leva, men det händer aldrig någonting. Det går aldrig framåt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Det enda jag vet är att jag sitter fast i en position jag hatar, som jag inte trivs i och försöker göra allt för att komma ifrån, men jag kommer ingenstans.
Lille hjärtat
Det var evigheter sedan vi träffades. Jag visste inte ens att du var sjuk. Känns så förjävligt att du är borta. Du bara försvann. Du är älskad och saknad av så otroligt många människor! I mitt hjärta kommer du alltid finnas och jag tänker alltid på dig när jag har missat bitar när jag rakat benen ;) Faan alltså! Det var det enda jag kunde få fram mellan alla tårar i morse. Faan. Faaaaaan!Saknar dig hjärtat! Jag hoppas att du har kommit till en bättre plats och att du inte längre har ont!Vaka över din familj nu, dem behöver dig mer än någonsin <3
Sömnlösa underbara nätter!
Precis som jag trodde så blev det ju inte en enda minuts sömn inatt. Jag gick upp klockan sex, drack mitt kaffe och åt frukost.
Men samtidigt, det var kanske detta jag behövde för att komma i säng i tid idag för att komma upp i normal tid imorgon?
Man får väl hitta något positivt i det i all fall.
Just nu sitter jag på tåget till min käre pappa för att fira honom!
Alltid lika mysigt att komma dit, så idag ska vi bara ha en riktigt härlig dag och komma ikapp lite, rätt sällan man ses nu för tiden när alla bor på olika håll Skåne runt!
Ha en trevlig dag och grattis alla pappor! <3
Jävlaanorexiaoffer -.-
Faan. Skrev ett långt inlägg men råkade trycka tillbaka på mobilen, och så var allt borta. Fattar mig därför rätt kort för det blir aldrig lika bra andra gången! För det första, jag hatar att sova borta! Jag hatar det faktum att jag inte sover i min egen säng just nu. Att man ska bli påtvingad något när man redan från början vet att det är det sista man vill! Frustrerande!Jo, angående anorexia. Blir man någonsin frisk? Kommer spökena i hjärnan alltid finnas där bara att man lär sig kontrollera dem? Eller försvinner bara allt helt plötsligt? Om det är något jag fattas i mitt liv så är det tålamod. Jag vill inte sitta och bara vänta för att se hur det blir, jag vill ju veta nu! Får väl se hur det går. Nu ska jag pina mig igenom fyra timmar till för att sen gå upp och slänga i mig en god frukost! Hoppas ni har det bra i drömmarnas förtrollande värld! <3
Nov. 11, 2012
Nov. 08, 2012
Nu sitter jag och tittar på Aldrig mera fet, Linda som var med i dagens avsnitt gick ner 55 kg har jag för mig, det är hela jag plus mer än 10 kg!! För mig är det helt ofattbart. Dessutom har jag även gått upp lite mer än 5 kg redan.Det är bara så svårt att förstå det. Men lika mycket som hon kämpar för att gå ner kämpar jag för att gå upp. Varje dag är en kamp, en kamp mot mig själv för livet. Den kampen ska jag vinna, det finns inget annat alternativ! Dem senaste dagarna har varit så otroligt svåra, jobbiga insikter om människor i min närhet, konstiga beslut att ta och märkliga tankar i huvudet. Det verkar aldrig ta slut, men jag vet att allt kommer bli bättre, steg för steg! Denna känslan vet jag inte om jag någonsin har känt, men jag läängtar till jag kan ställa mig på vågen och se att den visar 46 kg, normalvikt och att jag äntligen kan få min första seger! Jag vet att jag kommer gråta som en gris för det är det jag gör, men så länge det är glada tårar gör det mig faktiskt ingenting. Om 2,5 kg är jag normalviktig, ett inre krig som varat i 10 år börjar lida mot sitt slut, jag kommer gå segrande ur striden och aldrig starta den fighten mot mig själv, det är över nu!
Nov. 02, 2012
Behovet av att skriva av mig har aldrig varit så litet som nu.Jag mår inte som bäst, men absolut inte som sämst. Livet just nu bara är som det är. Tårarna som rinner ner för mina kinder är för tacksamheten, lugnet och glädjen.Glädjen för att jag överlevt mig själv, klarat mig ur allt utan värre skador och framförallt har jag kunnat dra en sista lättnads suck över att min sjukdom inte skadat min kropp. Jag har hunnit med ett återbesök hos min dietist, där vi konstaterade att jag gått upp ytterliggare 1,5 kg, alltså har jag i det stora hela gått upp 5,5 kg, vilket för mig är ofattbart. 43,5 väger jag nu, galet är ordet. Utöver det vet jag ofta inte om jag ska skratta eller gråta, vad jag egentligen känner eller om jag på riktigt vet vad jag vill.Eller jo, jag vet vad jag vill, men det går inte en dag utan att jag ifrågasätter mig själv, min kropp och mitt tänkande.Mitt kära schizofrena tänkande kring allt som handlar om mat. Ska berätta lite om detta en dag när jag orkar, om jag orkar. Jag mår bra, jag mår skit, oftast bra men ofta skit. Jag vet inte längre. Men varje eviga dag är jag tacksam. Tacksam för att jag vunnit kampen om livet, över livet.
