Nov. 02, 2012
Behovet av att skriva av mig har aldrig varit så litet som nu.Jag mår inte som bäst, men absolut inte som sämst. Livet just nu bara är som det är. Tårarna som rinner ner för mina kinder är för tacksamheten, lugnet och glädjen.Glädjen för att jag överlevt mig själv, klarat mig ur allt utan värre skador och framförallt har jag kunnat dra en sista lättnads suck över att min sjukdom inte skadat min kropp. Jag har hunnit med ett återbesök hos min dietist, där vi konstaterade att jag gått upp ytterliggare 1,5 kg, alltså har jag i det stora hela gått upp 5,5 kg, vilket för mig är ofattbart. 43,5 väger jag nu, galet är ordet. Utöver det vet jag ofta inte om jag ska skratta eller gråta, vad jag egentligen känner eller om jag på riktigt vet vad jag vill.Eller jo, jag vet vad jag vill, men det går inte en dag utan att jag ifrågasätter mig själv, min kropp och mitt tänkande.Mitt kära schizofrena tänkande kring allt som handlar om mat. Ska berätta lite om detta en dag när jag orkar, om jag orkar. Jag mår bra, jag mår skit, oftast bra men ofta skit. Jag vet inte längre. Men varje eviga dag är jag tacksam. Tacksam för att jag vunnit kampen om livet, över livet.
Kommentarer
Trackback
