Det bara blir så...
så fick jag smärre sammanbrott igår såklart.
Visserligen så pratade jag med min sambo i förrgår om att jag tyckte att det kändes som allt hade gått för fort.
Det hade inte hunnit ifatt mig, och jag var inte ens med i svängarna längre.
Från det att i tre månader sitta i samtal med Polisen, vara på Polisstationen, Brottoffermyndigheten, ha kontakt med Kvinnofridslinjen och andra organisationer för både kvinnor och sexuellt utnyttjade.
Till att den dagen när jag fick besked från Brottsoffermyndigheten att jag fick avslag, och där och då, så är det bara att sätta igång med allt.
För då SKA ju allt vara över.
Den senaste tiden har jag känt att orken försvunnit lite ur mig igen, jag har inte haft lust, inte orkat och framförallt inte velat.
Plugget är det som blivit mest lidande av detta, och igår blev jag så besviken på mig själv bara för att jag skickade in en enligt mig grymt dålig uppgift, tack vare att jag inte orkat göra något åt det.
Ringde då min sambo, grät och frågade varför jag inte klarar av något här i livet.
Varför är det bara jag som är dålig nog att inte klara av det jag tar på mig?
Varför kan jag inte vara stark nog att bara komma över detta?
Och återigen satt jag och klankade ner på mig själv, och allt blev mitt fel igen.
I efterhand är allt så dumt. Det blir så fel.
Han uppfattade det som att jag skällde på honom, och han sa att han inte hade någon lust att komma hem från jobbet längre.
Och så blev det mitt fel igen.
Hur är det ens möjligt att man lägger över precis ALLT på sig själv?
När han sen kom hem så satt han och kramade om mig i soffan, tröstade mig och pratade med mig.
Allt var ett dumt missförstånd, det förstod vi båda två, men varför blir det alltid så?
Att man låter det gå till brytpunkten och huvudet exploderar, tårarna forsar och helt plötsligt känner man sig både förstörd och som en femåring som bara vill krypa upp i knät, bli tröstad och omkramad.
Först försökte jag förklara för honom att jag trodde att detta var över nu, jag hoppades att jag skulle gått igenom det där för sista gången, men då förklarade han snabbt för mig att han visste att det inte var slut, inte på långa vägar, det skulle komma många fler sammanbrott, för detta är inte något som bara försvinner, bara för att allt annat är avklarat.
Och han har väl rätt i det han säger, antar jag.
Finns det något speciellt NI undrar över, vill fråga eller vad som helst?
Skicka bara iväg en liten kommentar så gör jag vad jag kan för att svara på det!
Ha en trevlig kväll!
Depression
Vissa dagar har jag inte slutat gråta, inte tagt mig upp ur sägen, inte ätit och inte duschat.
Vissa dagar har jag vaknat av att jag gråter, oftast för att jag drömmer om själva händelsen.
När jag drömmer om händelsen ser jag det utifrån, jag ser mitt eget ansikte vid sidan om,
mitt ansikte som det ser ut idag, och flickan som blir våldtagen är jag när jag var liten.
Det är alltid samma känsla jag får i kroppen när jag drömmer detta.
Det är aldrig ilska, inte längre.
Men väldigt sorgsen, jag blir ledsen av att det ens är möjligt att sånt här händer.
Och det som känns värst att veta är att det finns så otroligt många utsatta.
Vissa blir utsatta varje eviga dag.
Mina tankar går ofta till alla som någonsin varit med om något svårt i livet.
Det jag innerligt hoppas är att orken, modet och viljan finns hos er att göra något åt situationen,
orka ta er ur allt det svåra och jag önskar att alla får må bra.
Att man tagit sig ur allt som har med detta att göra, och allt som kommer till.
Vilket ofta handlar om till exempel självmordstankar, ätstörningar, depressioner och allt annat negativt.
Fram till för fyra veckor sedan var jag arbetslös, var hemma alltid och mådde otroligt dåligt.
Det var självvalt att vara arbetslös för jag ville få ett avslut på allt, Polisanmälan, Brottsoffermyndigeten och framförallt bli klar med mig själv så pass att det inte berörde mig negativt på det sätt det gjort tidigare.
Det är helt okej att jobba med det som tynger en, men en dag måste man ta sig ur det och göra något åt det.
Nu går jag i skolan och jobbar, det har hjälpt mig enormt mycket att komma ut, träffa människor, att bara få på sig kläder en dag, sminka sig och känna att man lever.
Idag kan jag inte säga något annat än att jag är väldigt tacksam för alla människor i min närhet som har hjälpt mig igenom allt, pratat med mig när jag behövt det, tröstat mig och stöttat mig igenom verkligen allt!
Ta tillvara på människor och all annan hjälp ni kan få!
Glöm aldrig att ni har hur många som helst som skulle göra allt för er,
ta dem människorna till er, och lägg inte så mycket energi på dem som inte förstår!
Ha en bra dag alla fina människor!
BUP
Innan jag börjar skriva om mina besök på BUP, tänkte jag berätta att jag skickade iväg en ansökan till Brottsoffermyndigheten angående Skadestånd.
Redan efter några veckor fick jag ett brev där det stod att dem inte prövar min ansökan.
Anledningen till detta är att deta har gått mer än tre år efter brottet utförts till idag.
Det var oerhört jobbigt att få det beskedet. Det kändes som att det var min sista chans till någon typ av upprättelse, att jag någon stans skulle få rätt på min sida.
Det var nämligen så att Gärningsmannen inte var straffmyndig då detta hände, vilket gjorde att Polisanmälan blev nerlagt direkt.
Att veta att det är omöjligt att någonsin få någon typ av upprättelse är det värsta, att veta att han aldrig kommer få något straff för det brott han begått, det känns bara så konstigt och jag blir helt tom på ord när jag ska försöka förklara min känsla, det är faktiskt helt omöjligt.
Eller egentligen så blir jag givetvis ledsen, men fortfarande tom på ord.
Med detta vill jag verkligen uppmana alla andra utsatta till att ta tag i det så fort ni bara kan.
Upprättelsen tror jag är en väldigt stor del av bearbetningsprocessen och till exempel en Polisanmälan kan göra så himla mycket på vägen. När jag hade gjort min PM var jag för första gången på flera månader lugn, harmonisk och glad, för jag visste att jag hade gjort allt jag kunde, hur det än skulle sluta så var jag nöjd!
Sen är jag väl medveten om att alla har sina olika tillvägagångssätt, men det är det bästa tipset jag har att ge!
BUP
Det var en kväll när hela familjen satt hemma, då sprack min bubbla. Och det var då jag berättade för mina föräldrar. Men hela sanningen kom inte fram, han sa att han skulle döda mig om jag någonsin berättade för någon, så jag berättade så mycket som jag på något sätt tyckte var okej.
Dagen efter ringde dem och bokade in ett möte på BUP i Ängelholm. Så värst mycket kommer jag inte ihåg från dem mötena, men jag vet att vi satt mest och skrev på små lappar och jag fick rita mycket teckningar och så.
Dem frågade ofta om det inte var något mer som hade hänt, men jag höll fasaden uppe ganska bra, mycket för att jag var så rädd att alla skulle bli arga på mig, för det var väl jag som hade gjort fel!?
På ett av mötena fick jag skriva en lapp där jag skulle försöka förklara vad han hade gjort, och jag skrev:
"Så man gör barn"
Den ena psykologen, som hette Maria kommer jag ihåg, hon frågade om hon fick läsa upp det högt, jag velade mellan ja och nej, jag ville inte att någon skulle få veta min egna hemlighet, men till slut så hör jag bara hur hon säger det högt.
Paniken blev total i hela mig, jag storgrät. Mamma satt till höger om mig och jag stack in mitt lilla huvud under hennes arm och fortsatte gråta, och skämmas.
En stor anledning till att jag skämdes var att jag tyckte det var så pinsamt så som jag skrev på lappen, det var "fel" skrivit av mig, det lät så konstigt och det var dåligt formulerat.
Den lappen har jag skämts för ända tills nu egentligen. När jag för första gången berättade detta för någon, som blev min sambo så storgrät jag igen, och även denna gången för att det var lite pinsamt, samtidigt som jag förstod att, men va fan, jag var sex år gammal. Vad skulle jag göra egentligen? Man har inte någon möjlighet att få ut det på något annat sätt, det är omöjligt.
Egentligen så tror jag inte att vi fick ut något alls av att gå där, dem fick inte reda på något mer än jag berättade där hemma, och efter dem mötena så pratade vi aldrig mer om det i min barndom.
Det var bara som bortblåst, det fanns inte längre.
Ända fram till denna sommaren 2011, då började helvetet mer eller mindre igen.
Angående min lapp som jag skrev, som lästes högt. Det jag kan tycka är väldigt konstigt var att ingen reagerade på vad som stod där. Tänk om dem hade grävt lite mer i just det där. Och dem orden, blandat med min reaktion, jag kan bara tycka att dem borde förstått.
Även om jag inte haft någon jättebra erfarenhet av BUP så uppmanar jag ALLA att gå dit med sina barn, om dem har blivit utsatta för något, om dem mår dåligt, om dem är mobbade eller vad det än är. Dem är väldigt professionella och dem vet vad dem gör. Det var svårt att hjälpa mig för jag släppte in inte någon, men dem kan göra underverk, så ta till hjälpen som finns, dem finns där av en anledning!
Hoppas Ni haft en bra helg!
Ses snart igen hoppas Jag!
Grundskolan
I och med att vi gick på samma skola vantrivdes jag varje dag, orkade inte se honom mer än nödvändigt och jag ville absolut inte att han skulle se mig. Det hände väldigt ofta att jag sjukanmälde mig för jag hade inte ork eller lust till något. Detta hängde med i väldigt många år efter, och även än idag.
Mina föräldrar sa ofta att jag var en liten hypokondriker. Det var alltid nya ursäkter till att slippa gå i skolan och när det var slut på dem vanliga anledningarna så kom dem mest konstiga undanflykterna till att jag skulle slippa.
Trots att vi gick i olika korridorer i olika delar av skolan hade alla elever lektioner över allt, och matsalen låg i mitten ungefär, då vi nästan alltid åt samtidigt var lunchen den mest ångestfyllda tiden i skolan. Efterhand som jag blev lite äldre och började lägga märke till att han alltid satt och åt själv utstött från dem andra blev jag allt starkare och mer trygg i mig själv. Ibland kunde jag gå förbi honom och skratta inombords, vem förlorade i det långa loppet?
Detta gjorde enormt mycket på mitt självförtroende just då och det var en skön känsla för mig.
Det var även en gång när jag gick i låg- eller mellanstadiet, då hade man hemkunskap, och det rummet låg i högstadiekorridoren. När vi gick ut därifrån så kom han fram till mig, frågade vad vi hade bakat och om han fick smaka. Han satte sig på huk och försökte dra ner mig i sitt knä, jag slet mig blygsamt bort därifrån och pep fram ett ynkligt: Nej. Halvsprang därifrån och kände lite lätt lycka och lättnad, det kändes som att jag klarade mig undan något som hade med honom att göra, att jag sade ifrån och att jag faktiskt hade visat honom något, nu när jag var gammal nog att göra det.
Dela gärna med Er av era tankar, känslor och funderingar!
Är Du utsatt eller känner någon som är det, hör gärna av Er vad det än gäller, kommer göra allt jag kan för att hjälpa till!
Ha en trevlig helg och Välkommen tillbaka för att läsa ett inlägg om när jag gick till BUP vid 6 års ålder, en tolkning från ett barns synvinkel och mitt första steg att berätta för mina föräldrar.
Första steget
Det gick väldigt snabbt fram från tanken att starta en blogg till och med att första inlägget var skrivet. Men nu är det gjort och det känns både skönt och lättare än jag trodde. Det känns som att detta är första steget ut i världen på riktigt, när jag faktiskt blottar hela mig själv och min historia. Min historia som jag aldrig någonsin trodde att någon i hela världen skulle få reda på.
Att detta egentligen har gått så värst snabbt fram kan jag knappast påstå. Det tog ca 17 år innan jag en pratade öppet med någon om det, och det tog ytterligare över 1 år innan jag berättade för någon mer än min sambo.
Vägen har varit lång och smärtsam, men i längden har jag inte något annat än vunnit på det.
Det är väldigt många saker i mitt liv som blivit påverkade av detta, både fysiskt och psykiskt, berg och dalbanor av känslor, tankar och agerande.
Det jag kommer skriva om i min blogg är alla mina upplevelser, sätt att hantera situationer och kriser, tankar, känslor och hur mitt liv ser ut idag jämförelse till förr.
Mitt enda mål jag har för närvarande är att hjälpa EN människa. Sen hade jag varit hur nöjd som helst! Givetvis vill jag kunna göra mycket mer än så i längden, men det hade varit värt all möda med en enda person.
Ett annat mål som jag har är att beröra mina läsare, få Er att förstå att detta händer på riktigt, överallt.
Hoppas innerligt att ni får något ut av att läsa min Blogg, kom gärna med önskemål om vad jag ska skriva, frågor, åsikter eller vad det än må vara!
Imorgon kommer jag skriva om hur det var att gå på samma skola som gärningsmannen fram till jag började femman.
Min Berättelse...
Här är min berättelse om hur en fyraårig flicka fick hela sitt liv förstört en vacker sommardag!
I vanlig ordning gick jag till dagmamman tidigt på morgonen tillsammans med lillasyster följd av mamma.
Det var varmt och soligt redan tidigt på morgonen och allt var precis som det brukade. Jag hade fortfarande inte en aning om vad som skulle hända, och förstöra långa och stora delar av mitt liv.
Det var dags för lektid och alla vi barn gick ut för att leka kurragömma. Han stod borta vid träden som gränsade in till grannens trädgård och jag stod i skuggan vid utemöblerna på uteplatsen till deras hus. Han vinkade på mig och visade att jag skulle komma, så jag sprang dit. Detta var inte likt honom, han pratade normalt sett inte med någon, än mindre försöka vara med och leka. Han sa att han hade ett bombsäkert ställe att gömma sig på, naiv som jag var traskade jag troget efter. Vi gick in på grannens tomt, han drog upp skjutdörrarna i glas till uterummet. Redan vid denna tidpunkt hade jag en riktigt dålig magkänsla. Jag sa till honom att vi inte fick vara här och tänk om någon skulle komma dit. Till svar fick jag att huset var till salu, ägarna hade redan flyttat och ingen skulle få för sig att leta där heller.
Nu började jag må riktigt dåligt och den dåliga magkänslan bara växte. Så fel något var! Det märktes på honom att det var något som inte stämde, han betedde sig konstigt och jag blev väldigt rädd för honom. Men som fyra åring kunde jag aldrig i mina sjukaste fantasier ens föreställa mig vad som skulle hända.
Han gick fram mot mig medan jag backade bort från honom, han sa att jag skulle lägga mig ner. Nej sa jag, och jag önskade innerligt att jag aldrig gått dit, paniken bara växte och nu visste jag vad som skulle hända mig, eller ja, jag hade en känsla, en fasansfull känsla.
Han puttade ner mig, jag landade på den efterlämnade smutsiga dörrmattan, han flög efter, drog ner mina byxor och efter det mina trosor, böjde sig över mig och viskade i mitt öra:
-” Alla vuxna gör detta, till och med dina egna föräldrar, men om du någonsin berättar för någon kommer jag döda dig”.
Kommer ihåg exakt vad jag tänkte där, om alla gör det, varför är det så farligt om jag berättar det då?
Efter dessa tankar försvann det mesta från mig, jag blev helt tom. Tårarna bara rann, jag försökte skrika, sparka och slåss, men jag vet inte om jag fick ut ett enda ljud från mig, eller om jag egentligen ens kunde röra varken armar eller ben.
Där låg jag, förstörd, på alla möjliga sätt i denna värld.
Detta kan ha pågått i fem minuter eller en halvtimme, jag har absolut ingen aning.
Det var inte förrän han fick panik och sprang därifrån som jag på riktigt förstod att jag fortfarande levde. Ungarna hade tydligen börjat ropa att det var mat, jag började resa mig, tårarna som fortfarande rann fick jag snabbt torka bort och ”fixa till mig” så jag kunde gå in. Dagmamman frågade varför jag var ledsen och om det hade hänt något. Jag snyftade fram att jag hade trillat och slått armen. Först då kände jag hans stirrande blick på mig, blicken som nästan brände i huden på mig. När han hörde sin egen mamma ställa frågan som kunde avslöja honom växte nog paniken ganska måttligt, men nu kunde han lugna sig igen, han visste nog precis var han hade mig redan då egentligen.
Lasagne var det till middag den dagen och den jävlen satt och råstirrade på mig under hela middagen. Jag kände återigen hur hans ögon brände hål i mig, ungefär likadana hål han gjorde i både min kropp och själ bara en stund tidigare.
Under middagen råkade jag möta hans blick en gång, och då kändes det som om det skar sönder i hela kroppen på mig.
Jag äcklades av allt som hade med honom att göra.
När mamma kom för att hämta mig den dagen sprang jag fram till henne och kramade henne krampaktigt, och helst hade jag aldrig släppt taget.
Även här gick han efter, betraktade varje rörelse jag gjorde och lyssnade på varje ord jag sa. Vet inte om det var som ett hot så att jag inte skulle våga säga något eller om det bara var för att han ville hålla lite koll på mig. I vilket fall så var jag nu i trygga händer och jag kunde andas ut.
