Nicole´s Berättelse

Har förresten börjat på min tre månader långa terapi nu, vilket känns underbart!
Tog mig 19 år att komma hit, men som jag sa till min sambo, "Allt har sin tid, och allt tar sin tid".
Ganska klokt av mig tyckte jag faktiskt. Ibland så glänser det till ;)

Vill inte berätta för mycket om vad som sades när jag var där, har bara vatt där en gång och det dröjer ett tag tills nästa gång. Men det var skönt, jag känner mig lättad och min sambo är väldigt nöjd.

Vi har det bättre än någonsin, jag mår bra, vi är glada, lyckliga och lättade. Allt som en gång var så jobbigt tynger knappt oss alls. Visst finns det saker som fortfarande ligger och skaver, men dem är små och känns inte av så mycket.
Det värsta för mig just nu är väl att jag får lite ångest, men snart är det slut på det också :) Det är mest när jag vet att jag har en tid eller ett datum att passa så fryser jag till is. Har svårt att få tummen loss och när det börjar bli panikartat med tiden, när jag inser att jag inte kommer hinna får jag panikattacker och mår så jävla dåligt.
Jag kommer inte loss, något hindrar mig, jag skjuter på det hela tiden och gör allt för att slippa.

Men annars ska jag absolut inte klaga. Att livet bara kan vara, man behöver inte gråta varje dag, man kan vara nöjd med sig själv och sitt utseende, man kan vara nöjd med sitt förhållande - precis som det är!

Förresten så ligger vikten ganska stadigt på 42-43 kg, vill inte riktigt öka mer trots att jag äter som aldrig förr. Men just nu nöjer jag mig med det, för jag är inte längre för smal, äckligt smal. Ser till och med frisk ut tycker jag. Tankarna kring maten är hälsosam och inget är längre jobbigt med någon som har med det att göra.

Kort sagt, jag är nöjd, glad och tillfredsställd!

Nästa inlägg som jag berätta om Brottsofferjouren förresten, som ringde lite oväntat!

Ha en trevlig kväll kära Ni!