Nicole´s Berättelse

Nu får det fan bli lite skärpning här.
Har laddat ner en app till min lilla löstelefon där jag håller koll på min viktkurva, dagligt intag och lite så.
Men jag skulle inte vilja påstå att det går så bra för mig, tyvärr.

Det absolut mesta jag kommit upp i är 48% av vad jag ska äta på en dag, då var jag dessutom på MAX och åt, och tro mig, då åt jag ordentligt.
Idag har jag kommit upp i ynka 12%. Så jag får väl försöka få i mig något mer.
Trots att det tar emot.

Om jag bara visste varför det tar emot.
Trots att jag vet att jag måste gå upp i vikt, så har rädslan för att väga mer kommit tillbaka.
Förstår mig inte på mig själv. Innan tyckte jag att jag var för smal, men i perioder känner jag fortfarande att inte vill vara "så stor" som jag är.

Den där lilla stackars minimaliska bullen på magen, den som oftast bara existerar precis när jag har ätit. Den är faktiskt inte mycket för världen, men varför tror min hjärna det?

12%. Fy fan va jag har hängt upp mig på det. 323 kcal.
Om jag ska följa min planering ska jag få i mig 2600, för att kunna gå upp som planerat.

"Jag äter faktiskt vad jag behöver, jag sköter det jättebra."
"Jo men givetvis försöker jag gå upp i vikt, jaa, jag vet hur viktigt det är."

Hur ofta tror ni det låter såhär?
Men i detta samhället är det inte okej att säga sanningen.
Våldtäkt. Ätstörningar. Depression. Ångest.  

Något jag dessutom blir totalt galen på är när människor (läs tjejer) säger: "Åh, har du något bra tips till hur man får ätstörningar, jag behöver gå ner i vikt!"

Ursäkta, men hur jävla dum i huvudet kan man bli? Fattar ni inte vilket jävla hån detta är rätt upp i huvudet på en?  Gå ner i vikt, för all del! Men sitt för fan inte och be om ätstörningar. Skärpning på den brudar, verkligen! Dessutom är ni jävligt snygga som ni är redan!

Det var en riktigt varm söndag och jag var med hunden på stranden. På vägen hem fick jag blodtrycksfall och blev helt yr, men det var inte så farligt att jag svimmade, kräkte eller annat otrevligt vilket händer ibland.
Detta var på eftermiddagen och givetvis hade jag inte ätit något alls den dagen.
Nu fick det vara nog! Det håller inte. Och det gör framförallt ingen nytta, för någon!
 
Satte mig ner och ringde kväll och helgmottagningen på vårdcentralen, där jag fick prata med en väldigt söt dam som faktiskt hjälpte mig igenom den svåra biten: att erkänna för någon så direkt, i ord.
I och med att det var söndag tyckte hon att jag skulle ta det på min vanliga vårdcentral, vilket jag misstänkte redan innan jag ringde, jag ville bara ta det där första steget!

Dagen efter satt jag hos doktorn i 1 timme och 20 minuter, pratade, tog prover och gick igenom hur många olika undersökningar som helst kändes det som. NU var det verkligen igång, och jag hade tagit steget själv.

Innan vet jag att jag varit envis. Jag vill klara allt själv, men efter att ha trillat tillbaka till 41 kg insåg jag att nu får det räcka. Det går inte att leva i förnekelse resten av livet, jag behöver verkligen hjälp!

Nästa vecka vet jag mer om allt, proverna såg okej ut, men ska gå igenom det mer grundligt med läkaren innan jag uttalar mig för mycket.

Men det känns bra, jävligt bra!