Nicole´s Berättelse

Sådana här dagar undrar jag om jag bara ljuger för mig själv dem dagarna jag "mår bra".
Egentligen vill jag bara sätta mig och gråta för jag mår verkligen inte bra. Vill absolut inte tycka synd om mig själv, eller få er att tro att jag gör det. Det är bara så jävla jobbigt att hålla fasaden uppe trots att det är så jävla många saker som faktiskt är totalt upp och ner i mitt liv, jag vet inte ens var jag ska börja. 
Det kan gå både två och tre dagar utan att jag äter, för jag orkar inte, jag kan inte. Jag vill bara krypa ner under täcket och gråta, glömma bort att det finns en värld utanför. För jag orkar inte.

Dem dagarna jag skriver att jag mår bra så gör jag verkligen det, men som idag när allt känns skit så är det så svårt att föreställa sig hur man känner en bra dag. Hade jag kunnat välja hade jag fortfarande gått i min morgonrock där hemma, eller nej, jag hade legat i soffan, halvsovit hela dagen och bara gett fan i allt. Stannat hemma där jag är trygg, där jag kan göra precis vad jag känner för, gråta när gråten kommer. 

Missuppfatta mig absolut inte, jag är så tacksam för jobbet jag har, tack vare det kan jag leva, tack vare det går jag upp varje dag, sminkar mig och måste bete mig som en människa, vilket hjälper mig väldigt mycket på vägen. Det är så skönt att ha det tidsfördrivet, träffa människor och bara komma hemifrån. 
Men ibland kan det kännas så orättvist, jag känner mig som ett trotsigt barn och bara VILL INTE! Varför ska jag då va så illa tvungen att göra det, vad det än är?
Välkommen till vuxenvärlden, jag vet. Vet inte hur jag ska förklara det så ni förstår mig, men jag kan bara inte ibland och det är väl det som är jobbigt. 

En annan sak som tagit upp så mycket av min energi sista tiden är vikten. Tidigare har jag skrivit om mina ätstörningar, och oftast känns det som att dem är här för att stanna. Under flera veckor kan jag  kämpa med att gå upp i vikt, går upp 2 kg och sen räcker det med två dagar på botten, så är jag nere på 40 kg igen, eller 38 kg som i somras...
Jag trivs inte med att väga så lite, jag trivs inte i mig själv. Hatar att titta mig i speglen och se hur alla ben sticker ut överallt. Inte nog med det, att inte ha någon energi och sedan bli frustrerad över allt det där dessutom. 
Ibland undrar jag hur länge jag kommer stå ut.