1000 tankar för många.


Huvudet är som ett stort virr-varr. Vet inte vad jag tänker på, men det är alldeles för mycket ändå.
Igår ringde psykologen jag ska börja gå till för att ta dem där frågorna som är grundläggande för behandlingen.
Jättebra tänkte jag, då är vi snart igång. Men så var alltså inte fallet. Först i början av Maj fick jag en tid.
Hur ska jag stå ut? 46 dagar kvar och jag skulle behövt vara där för en vecka sedan egentligen.
Men det får ju gå, eller?

Senaste tiden har jag varit så arg. Har ibland lust att bara be människor dra åt helvete. Blir så besviken på många i min närhet. Men va fan ska man göra? Har faktiskt inte mage att bara säga till dem att jag inte vill ha dem i mitt liv, trots att jag vet att jag hade mått bättre utan dem. Ja, kommer nog inte längre på denna punkten, kanske bara ska låta det vara och se vad som händer.

Idag när jag pratade om min situation med en hyptnotisör så frågade han om jag berättat för min omgivning?
Ja, familjen och lite vänner, dem närmsta, svarade jag.
Då kom frågan som knappt någonsin existerat hittills: Hur har deras reaktion och hjälp varit?
Vääldigt blandat, sa jag. Och så är det faktiskt. Fast det är väldigt få som ens vågar prata om det.

Det är EN som faktiskt har frågat hur det går med allt. EN!! Detta är en vän som jag saknar otroligt att ha nära. Att ha nästan 60 mil mellan suger verkligen. Detta är den enda vän som jag kan prata på det där sättet med. Saknar när vi bodde i samma stad, och ibland samma hus till och med. Saknar dig, oss och vårt liv vi hade då. Camilla, är det någon som betyder något är det du fröken! Er så kjempeglad i deg vennen <3

Men i alla fall. Min terapi dem senaste dagarna har varit att måla.  Allt har blivit vitt. Möbler, väggar och lister. Dels är det en fröjd att leva i ett så ljust hem och att stå och måla i timmar och bara lyssna på en massa bra musik gör att själen verkligen får en kick! Har dessutom bytt ut lite möbler och det har blivit bra mycket bättre nu :)
Jo, kanske ska säga att detta är i den gamla lägenheten. Vi beslutade väl att bo här igen. Så min lilla etta står lite ensam just nu, tyvärr. Men ja, förvirrad och vet inte vad jag ska säga om det. Givetvis är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, men jag saknar MITT hem, mina saker och framförallt min ordning. Han har ju levt ungkarl här ett tag så ni kan ju tänka er!? ;) Men nu ska det bli ordning på torpet igen.

Finns en del jag skulle vilja dela med mig av, men det får nog vänta.
Ta hand om Er och varandra.
Glöm inte att ta vara på tiden med dem ni bryr er om,
man vet aldrig hur länge det varar <3



Kommentarer
Postat av: Jasmine

Vad fint du skriver :)

2012-04-22 @ 22:27:26
URL: http://livetijasminesogon.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0